Jag läser denna krönika av Jenny Strömstedt med förtvivlan. Barn som under utvecklingssamtal får höra att de ska ta för sig mer, att de ska stå inför klassen, att de ska räcka upp handen, att de ska vända sin blyghet mot det utåtriktade. De ensamgörs, de övergivs och de får allt ansvar. Barn kan inte göra något för att vi säger att de ska. I skolan skapas förutsättningar för att de ska ha möjlighet att. Om vi har fått elever så tysta att vi måste påtala att de ska ta mer plats i klassrummet bör vi själva formulera en plan för hur vi kan göra det. Det kan inte bli ett uppdrag för eleven. Det får inte bli det. Här har jag skrivit om detta i ett annat blogginlägg.
Jag skrev om detta i boken Nu Ler Vygotskij, 2012. Ser väldigt allvarlig på denna ansvarsförskjutning. Den där eleven sitter med hela problemet i sitt knä.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
