Våra språkliga läromästare och något om avståndsspråket

Jag läser denna krönika och tänker på den pojke jag träffade utanför skolan. Han var nyss kommen från ett annat land, ett annat språk, och i skolan slog sig de som höll sig i skolans utkanter sina lov kring honom. Ja, han blev skolad av andra än skolan. De som inte ville gå i skolan för skolan inte betydde något för dem, kanske för att ingen öppnat dörren till skolan på vid gavel och sagt välkomna. Nåväl, den unge mannen gjorde som de som famnade honom, satte sig längst bak, och förstod ingenting av det som sades av läraren. När man inte förstår blir man orolig. När man inte förstår söker man sig till det man förstår.

Jag fann samma pojke i en fritidsverksamhet. För ungdomar. Där kom han dagligen med en alltmer gulnad tidning. Han läste för sitt liv. Han läste för språket. Han läste för deltagandet. Han läste för att inte hamna utanför. Han läste för att förstå. Han läste för att han ville lära sig. Jag frågade honom. Vad läser du?

Han hade hittat en tidning med en novell av Henning Mankell. Något i rubrikens ton mötte hans inre och hans drivkraft att lära tog fart. Han läste och läste. Han kom och frågade ibland. Vad menas? Varför säger man så här? Vad betyder det egentligen?

Skolan då? Nej, han satt fast i sin krets. De som gjorde väsen av sig. De som inte ville. Men de som alltid var där. Han satt med dem. Han lärde sig avståndsspråket i fuck you, djävlar och stick och brinn. Han lärde sig det.

– Äh, skolan … sa han med sorg i ögonen.

This entry was posted in Sorg, Strategier, Styrdokumenten, Svenska, Värdegrunden, Verkligheten. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.