Grammatik kan få en vidgad förklaring via skönlitteraturen. Jag samlar på författares förklaringar till grammatiken. Här är det Kerstin Ekman som skriver:
”Presens var en tempusform som hon ogillade. Förbjöd den faktiskt. Hon sa det var ångestens tempus. Fast där tycker jag hon tog i. man ska för övrigt inte slarva med ett ord som ångest och det sa jag åt henne.
Nåja ängslan då, sa hon, för ångest är väl dom där darriga morgontimmarna innan recensionerna har blivit lästa.
Ånej, det är bara ängslan. Du om någon borde veta vad ångest är.
Men presens är omöjligt i översättningar sa hon. Särskilt på engelska. I anglosaxiska språkområden skyggar dom för det.
Skyggar för närvaron alltså. För presens är ingenting annat än närvaro. Det var imperfektum Lillemor ville ha, antagligen för att man då har lämnat saker och ting bakom sig och behärskar den i en berättarform fast som gjutjärn.
Ännu värre vore förstår plskvamperfektum, den gubbiga tempusformen gör man klokast i att lämna ifred. I den blir det förflutna ytterligare skjutet bakåt, det är som att stolpa omkring i myckt avlägsna minnen som blivit färglösa som gamla diapositiv.
Om presens är ångest så får hon den av mig. Imperfektum blir mitt för allting tycks ligga bakom min nu. Livet. ”
Kerstin Ekman; Grand final i Skojarbranschen, 2011
Helt underbart, Anne-Marie. 🙂 Tack!