Busschauffören ska bli avbytt vid nästa station. Han förbereder sig för det. Jag ser hur han plockar ned sin stämpel i sin bussförarjacka. När han närmar sig stationen höjer han handen och gör en vinkande gest till den chaufför som går över en gata.
Den nya busschauffören kliver på och tar sin plats. Han sätter sig tillrätta i bussförarstolen. Den gungar till hans tyngd. Han tittar i bakspegeln och rättar till den. Han rättar till backspeglarna så att han kan se säkert bakåt. Han rättar till rattens höjd. Så sätter han sig djupare stolen. Han har individanpassat sin förarplats. Nu är det han som kör bussen.
Jag tänker att en individ ofta vet vad som underlättar. Barn visar hur de vill göra saker, senare kan de säga hur de vill ha det. Frågan är om vi lyssnar noga och ser vad som barnet och eleven själv kan göra. Eller är individanpassning ett alldeles för stort ord som harvar stora förändringar? Jag tror inte det. Jag tror på justeringarna. Jag tror också mycket på den vuxnes förhållningssätt och det sonderande som möjliggör individanpassning genom att göra individen till den kunnige i frågan. Och lyssna noga. Titta noga. Och söka lära. Inte döma.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
