Det slår mig att det krävs stor kunskap att söka information på nätet. Stor kunskap. Det gäller att kunna ställa frågor, från stora till mycket precisa. Det jag kan få via nätsökande är omöjligt att överblicka. Jag minns då jag lärde mig söka kunskap via uppslagsverk. Då krävdes det att jag kunde stava. Stavningen var viktig. Och själva begreppet och ordet jag skulle söka under. Men när man tog boken så var man liksom i den. Slog man upp på bokstaven P som kom man till bokstaven P. Och så fortsatte man att söka på Pa+l+s+t+e+r+n+a+cka och så fick man sig en berättelse om palsternackan. Ja, eller vad det nu var man sökte.
Men nätet … du kan söka på allt. Du kan skriva ett p och världen öppnar sig. Det handlar inte om att sidor öppnar sig. En hel värld gör det. Och den är krånglig och äventyrlig. Du kan hamna mycket snett och inte alls få kunskap om det du önskade. Du kan hamna helt och hållet fel. Hamna där du inte ska vara. Förtvivlad och ledsen berättade en elev för mig, han var rädd och tyckte det var obehagligt, att han sökt på pirater och hamnat på nakna och äckliga vuxna. Och när han klickade bort sig kom han inte bort utan hamnade mer och mer i.
Jag läser en tänkvärd och rolig intervju med Professor Sven-Eric Leidman. Han säger:
”… men det gäller att vara så väl bevandrad att man vet hur man söker på Internet, hur man ställer frågor till denna enorma uppslagsbok. Inom ämnen som man kan någorlunda, där kan man också söka rätt på väldigt mycket, men inom ämnen där man är novis, där hittar man inget av värde på Internet utan endast det fullständigt slumpmässiga.”
Sven-Eric Liedman i Tidningen LÄRA #1/2013 STOCKHOLM
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
