Jag använder mig alltid av min elevlista. Dagligen läser jag upp mina elevers namn högt för mig själv. Och sedan tänker jag kring varje namn. Vad såg jag för lärande idag. Vad kan jag berätta om den här eleven? Det ska vara spontana berättelser. Jag söker mig bort från fostran till lärande. Att benämna och sätta ord på det jag ser av lärande. Ser jag inget har jag ett stort uppdrag för den kommande dagen. Att sitta intill, följa och utmana.
Jag har läst flera pedagogiska underlag där berättelserna om eleverna är fåordiga, knappa och säger egentligen ingenting om elevens lärande. Läraren kan skriva – Inga kommentarer. Har inget att säga om eleven.
Om det är så ska vi öva oss i att berätta. Lära oss att se lärandet. Inte fostran, inte om eleven sitter still, inte om eleven är si eller så, utan hur eleven lär sig och hur vi vet det då vi är tillsammans kring vårt undervisande fokus – lärare och elev.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
