Den lekande flickan gör mig till en tänkare

Jag elskar min fröken

Det syntes i hela hennes kropp att hon hade något för sig. Hon letade överallt efter någonting. Jag blev nyfiken.

– Hej du, du är på jakt efter något? frågar jag.

– Tejp! svarar flickan. Sen fortsätter hon:

– Du förstår, jag ska göra ett fiskespö. Jag har den här pinnen och snöret. Men behöver tejp. Det kommer att bli ett bra fiskespö. Man tar bara ett snöre och en pinne. Tror du att snöret är lagom?

Utan att svara prövar hon snörets längd genom att hänga den rak, mäta med blicken och så …

– Det blir den. Fiskar simmar inte nära ytan men inte heller långt ned i vattnet. Nu måste jag ha tejp.

– Hur blir det med en krok då? Ska du göra en krok också? frågar jag.

– Krok? Nej en krok ska jag inte ha. Jag är rädd för krokar. Det är fiskarna också. Dom gillar inte krokar. Krokar är läskiga.

– Men hur ska du få upp fisken? frågar jag.

– Det är ju det jag ska klura ut! sa flickan. En knut kanske? Ja, en knut kanske blir bra. Då kan jag knyta en mask i en knut och så kan fisken få smaka på masken och då sväljer den knuten och kanske det räcker?

– Ja, kanske det, svarar jag.

– Vill du att jag sjunger en sång om det här, frågar flickan.

– Om jag får, säger jag.

Sen sjunger flickan om sitt metspö, sitt snöre, sin knut och hur farliga krokar är och hur svårt det är att hitta tejp.

Jag har tänkt på den här flickan sedan dess. De här barnen som har en idé och inte ger upp den. Och hur vi måste, måste låta dessa uppdrag och idéer få finnas. Så tänker jag. Barnet är 6 år. På väg in i skolan. Hur kan vi göra?

This entry was posted in Autodidakten, Inkludering, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Pedagogik, Pedagogiska miljöer. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.