”Jag kan vara åtsatt och ifrågasatt i min profession. Men det är i min roll inte som människa” berättade en person om sitt yrke. ”Det betyder inte att jag inte har känslor utan att jag härbärgerar känslorna inom yrkesprofessionen.”
Läraryrket talar vi om. Professionen lärare. Men genom år av nednötning av läraryrket blir rollen lärare inte längre ett ”skydd”. Yrket blir diffust och skyddar inte den egna personen. Elever utmanar oss ständigt att känna, uppleva och utmana oss, de kryper innanför skinnet och får oss att reagera som de människor vi är, med våra historier och våra tidigare erfarenheter och så tappar vi vår yrkesroll. Inom yrkesrollen kan samma saker hända men då möter en profession som genom kunskap, kollegialt samtal, teorier och delad praktik, kan härbärgera och förstå det som händer. Om detta kan vi tala med varandra. Inom professionen. Inom kollegiet.
Att ha en professionell välburen kappa, med ett professionellt språk, med yrkesspecifika uppdrag och kollegial yrkesgemenskap är inte gjort i en handvändning. Inte heller skapas yrkesroll och yrkesidentitet i isolation. Den ensamma läraren kan känna sig personligen misslyckad och att kritiken mot läraren riktar sig mot personen, inte mot professionen. Det är ett dilemma tänker jag. Jag minns en lärare som berättade att läraryrket är så illa ansett att det gör något med mig som person: ”Jag känner mig dålig.”
De pedagogiska samtalen kan och bör stärka professionens innehåll, den kollegiala rösten om yrket, den kollegiala diskussionen om hur vi skapar lektioner och hur vi förstår hur eleverna lär sig idag och för morgondagen. Det är svårt för en ensam lärare att förstå sitt yrke om inte yrkessamtal pågår. Inom lärarkollegiet kan yrkesrollen utvecklas och formas, stärkas och skapa ett ”skydd” mot den egna känslan av att uppleva att man som person är ifrågasatt och nedvärderad.
Vi har gemensamma styrdokument vilka kan skapa kollegial gemenskap. Vi behöver inte uppfinna svar på frågor kring vad vi gör utan söka gemensamma svar ur läroplanens innehåll där syfte och innehåll förklaras och därmed kan delas. Tillsammans kan vi kollegialt reflektera kring hur vi omsätter den och söka förklara och beskriva hur vi undervisar, dela vårt professionella innehåll, gemensamt belysa hur vi tänker kring pedagogisk utveckling, hur vi ser och förstår elevernas lärande, hur vi praktiskt belyser teorier och omvänt, och stärka den kollegiala stämman: lärarrösten. Inte den individ vi är. Utan den roll vi har. Och yrkesrollen ska vi polera fram ihop.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Boktips: Ludvig Igra; Den sköra hinnan
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Mycket tänkvärt och välformulerat. Det här är tankar/känslor som dagligen gör sig påminda och ibland känner man sig rätt liten. Tack.
/ T.