Men så misslyckat fotografiet blev var jag beredd att säga. Jag självskattar mig, jämför mig med Lennart Nilssons innanförfotografering, man måste ha ett slags mål. Men så hindrar jag mig med ens. Jag har mina redskap. Jag har nya redskap. Jag vill pröva. Jag prövar. Jag gör min utveckling. Jag kan inte bli bra utan mina prövningar. Jag måste göra min utveckling och den innebär att jag prövar, prövar, tänker och prövar igen. Jag pillar på knapparna på kameran, prövar ut ett annat perspektiv. Men resultatet låter vänta på sig. Eller gör det?
Jag skulle fotografera tulpanens ståndare och pistill. Jag tänkte fotografera rakt in i det heligaste. Skärpan gled över till det gröna bladet men om man vill beakta mitt försök kan man ju se detta:
- Jag är i närheten av det jag tänker fotografera (det är en tulpan och inte en stadsbild).
- Jag har rätt redskap med mig (jag står inte med en skruvmejsel utan med en kamera).
- Jag vill fotografera tulpanens spröda (det kan man se att jag har försökt göra, men det kan också vara så att jag måste tänka mer på hur jag ska gestalta det här, och kanske fråga min mästerkompis fotografen om råd, hur gör man nu det här?).
- Jag är beredd att utsätta mig för lärandets svårigheter (jag ska banne mig få till det här så det blir ett jättebra fotografi, få se nu om jag byter ut objektivet, tar upp tulpanen så det står ensam, har ett stativ… jag funderar över olika sätt att lösa mitt uppdrag).
- Jag har sett andra bilder på tulipaner och jag vet därför att det går att fotografera en tulpan, jag har modeller…
- Jag är beredd att lära mig… låt mig pröva igen, och igen, och igen…
- Jag har ett underlag att mäta mig själv med… och om jag får förvalta mina försök som just prövande försök så är jag också beredd att utveckla mitt lärande utifrån det jag först gjorde.
Så ungefär tänker jag bedömningar! Anne-Marie
I fokus och ur fokus. Någon gång har det hänt att jag, som lärarstudent, försökt att fokusera på en elev i en klass. Men så blir det så som din tulpan – jag ser allt runt barnet men själva barnet blir suddigt. Det tar tid att träna ett öga. Men nu tror jag det börjar bli en vana. Intressant med en lärare med som kamera. Du ser och tar bilder av det du ser och sedan betraktar du och andra vad du sett. Och tänk då på Cést ne ce pas un pipe. En bild är en bild från ett perspektiv och inte en hel 3d verklighet. Spännande.
Oj! Det här inlägget är spännande! Det tycker jag verkligen om, men det måste jag också läsa om igen. Ha! Jag älskar människor som tänker!
Det här med att bedömma – tja det är väl som när man står inför en publik – ibland ett hav av ansikten, nästan som en oskarp bild – man får försöka se ut som man känner in alla åskådare som personer. När sedan en häver upp stämman fokuserar man just på den personen och suddar bort alla andra i rummet. Som att ta bilder – det är avståndet och fokuset som bestämmer bilden.
Tänker Plura, efter utbildnings turnerandet i ”mörka” Småland.