Att känna sina känslor med ord

Körling fotograferar 2013

Känslorna sätter sig i kroppen. Ilskan gör kinderna röda och pulsen hög. Sorg sätter sig i magen och ångest sätter sig i armar och ben. Skam sätter sig i ben som vill springa ifrån eller handen som vill försvara, kärlek sätter sig i hjärtat och gör att ögonen söker kontakt, rädsla sätter sig i de skakiga benen och i beredskapen att hålla sig långt ifrån. Känslorna sätter sig i kroppen. De tar plats. Vi är människor.

Att tänka är att låta känslorna bli ord och meningar. Då handen i fickan inte längre vill slå utan öppnar sig en aning och orden berättar om det arga. Sorgen blir inte mindre om man pratar om den men den blir delbar och den går att förstå och verkligheten kan långsamt komma närmare. Skammen kan bli mindre då skammen får berättas om och omvärlden lyssnar in och förklarar. Kärleken kan förklaras genom att sjungas om. Rädslan går att dela.

Då känslorna gör den långsamma förvandlingen till ord och mening kan vi tänka om klumpen i magen, tänka om benen som skakar, kanske våga tala om skammen som  tar för stort utrymme och säga nej och ja till det vi vill och det vi inte vill.

Ofta tänker jag att skönlitteraturen, barnböckerna och ungdomsböckerna, ger barn språk för känsloliv och gemenskap i de känslor som finns. Det språk som känslorna behöver för att kunna tänkas om kan hämtas ur böcker. Att få identifiera sig med en annan människas ilska, sorg, glädje och sorg. Att känna hur det är att skämmas utan att vara den som skäms, att bli arg åt någon annan för att man har de känslorna man har. Att möta sig själv i någon annan.

Att få vara människa.

This entry was posted in Barns sorg är randig, Boken i undervisningen, Kommunikationen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *