Ord till läraren! Till dig kära kollega!

Ibland gör jag bildspel som ingen ser eller får ta del av. Ett av dem var ett bildspel där diktares strofer var ämnade att sprida glädje, hopp, frågor och tankar hos de lärare jag möter och i sammanhanget jag verkar. Jag ger er några här. Strofer att tänka på, känna med och lägga sitt huvud mot.

Varsågoda!

Carl Jonas Love Almqvist får börja med orden till den ensamma läraren som oroas för att inte hinna. Detta är bot och ett recept för söndagskvällen:

”Jag då skall tala till-mig-själv och jag skall sjunga för-mig-själv och jag skall dansa med-mig-själv en vals.”

• ”Tag mig i hand, se så, ska vi bära!” Carl Jonas Love Almqvist om det utvidgade kollegiets styrka.

• ”En lycklig skrattvåg briserade inom mig” skriver Bengt Cidden Andersson och jag tänker på en lektion där vi skrattar tillsammans och på ord från Peter Gärdenfors om styrkan i glädjen.

• ”Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv” skriver Werner Aspenström och jag tänker undervisning och hur att lära. Vi behöver våg och verklighet för att tänka.

• ”Vad han behövde var inte spik – men språk” skriver diktaren Bengt Berg. Ja, språket är ett redskap som gör att vi kan bygga luftslott i fantasin och förstå skatteverkets deklaration.

• ”Vem utformar morgondagens språk” frågar samma diktare Bengt Berg. Vem talar i offentligheten om tjugo år, vem möter dig i busskuren om inte din elev.

• ”Var och en har sitt eget fantasiuniversum inne i sin egen alldeles egna skalle” diktar Bengt Berg. Det kan vi knyta an till om vi tänker elevnära.

• ”Jag tror det var något vi glömde säga, någonting vi kunde artikulerat med ord, gester eller blickar”. Orden är Petter Bergmans. Jag tänker på det viktiga mötet mellan kollegor, mellan lärare och elever, mellan elever och elever.

• ”Oändligt är vårt stora äventyr”. Karin Boyes mening belyser hur vi lär och hur vi kan se på det vi ska lära. Inte ska vi dras genom en kursplan. Äventyret att lära präglas av nyfikenhet och av en kapten som nyfiket ser ut över horisonten och vill söka sig dit.

• ”Det kommer ett brev i lådan där det står: ”Du är toppen!”. En dag kommer det brev till lärarkåren där orden är andra än de vi kidnappas in i att tänka och tro. Ylva Eggehorns strof får belysa det.

• ”och vi gick hem för att räkna våra förluster”. Många lärare jag talar med berättar om lektionens brist, det läraren inte hann med, blind för det som ska berättas om; Det läraren och eleverna lärde sig under lektionen. Strofen om förlusten har jag hämtat ur Carl-Emil Englunds dikt ”Det var i den tiden.”

• ”När hon sen ska ta plats i deras samtal stöter hon på den där tunna hinnan som skiljer världen från världen” skriver Kjell Espmark. Jag tänker på lärarrösten som vill berätta men som kidnappats in i det offentliga samtalet om skolan, inte ur skolan.

• ”en vackrare väg jag ej vandrat har än en halv fjärdingsväg med dej.” Hurra tänker jag. Jag tänker att vi följer en elev på lärandets väg, vi följer en lärare en stund under en lektion, att vi tänker att det är ett vackert möte. Att vi ansvarar för att det blir så. Nils Ferlin gav oss strofen att bära med oss i mötet med eleven, kollegan, de lärande.

• ”Här går vägen fram till lyckolandet, den lång och trång och stängd av snår, ingen knipslug mästerkatt i stövlar finns att visa oss, hur vägen går.” Vi talar så om framtiden. Den håller vi upp. Vägen till framtiden rusar vi på. Mot det vi inte vet. Mot det som vi kan se olika på. Här är vi, tänker jag. HÄR! Vi kan locka fram en Mästerkatt ur stövlarna, berätta den sagan, göra vägen härifrån ljusare och tryggare. Gustaf Fröding skrev. Jag tänkte.

• ”gunga tanklöst brumma i humlornas värld”. Ett barn på en gunga gungar. Denna frizon från att lära till att vara. Denna paus i språnget mot framtiden. Åke Hodell skrev strofen.

• ”Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt alena”. Det är valår i år. Skolan är en fråga större än de flesta frågor. Läraren är i fokus. Tysta är vi dock då vårt yrke och vår skola finns i valårets käft. Tove Jansson skrev den här strofen. Den är tonsatt. Går inte att slå dövörat till om man väljer att lyssna.

• ”Det du måste vara rädd om är alltid enkla saker sånt som förstörs av trycket utanför.” Mina tankar går till det en lärare ger en elev av lärande. Det är där den verkliga förändringen sker. Vägarna är oändligt många till varje elev och inget får komma mellan det som sker då det sker. Inget må störa, förstöra eller sända in brev just då det äger rum. Det alla vill förändra och alla vill förstå. Meningen är hämtad ur Björn Juléns dikt ”Om det hotade”.

Dikterna är alla hämtade ur en bok jag fick av en förälder som tack; Sardinen på tunnelbanan och 199 andra dikter valda av Margareta Schildt, 1996. Förlaget Alfabeta Bokförlag AB. Vacker bok och vacker gåva.