Min mammas läsplan!

Ha!Det tog år innan jag förstod min mammas knep att få mig att läsa.
Jag var nioåring. Fick inte läsa det och det och det.
Barn fick inte vissa saker på den tiden.
Så är det ju nu också.
Det kan vara farligt.
Jag älskade serieböcker.
Det gjorde inte min mamma.
Jag älskade Allers romaner.
Det gjorde inte min mamma.
Jag gick i läsrus.
Det gjorde de flesta av mina kompisar.
Vi talade om barn 312, läkare som räddade i boken. Vi var  förälskade i karaktärerna i böckerna.
Jag fick gömma mina böcker. Det bidrog till att det var spännande att läsa. Man fick ju inte. Vilket underbart trots.

Då jag var ännu mindre var böcker direkt farliga.
Barn kunde få fel på ögonen.
Dessutom var barnen inomhus.
Det var absolut det värsta.
Barn skulle vara ute.
Vilket man var.
Ute!

Från nio på morgonen en sommardag, tills lunch då man plingades in, så ut igen, och tillbaka in till middagen som serverades klockan fem. Och man lekte, lekte, lekte, lekte och benen var just så där sommarskadade som de skulle vara, då man fallit i gruset under en vansinnes jakt och dunka burken.

Men läsa… nej.
Men föräldrar vill styra och ställa.
– Jag har köpt en trave böcker. De här får du absolut inte läsa, sa min mamma, och presenterade dem noggrant, till och med läste något kort stycke som verkligen grep tag om fantasin och gjorde att man ville veta mer… och det fick man nu inte. Böckerna ställdes undan, gömdes, och försvann in i den jättestora bokhyllan. Och i varje unge finns ett trots och en liten, liten gränsöverskridande handling, annars kan man inte växa som barn.

Jag klättrade runt för att hitta böckerna. Och gjorde det. Smygläste bok efter bok. Sent förstod jag att min mamma hade en plan. Jag ingick i den.

This entry was posted in Litteratur och läsning. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.