Läroplanen säger en hel del om hur vi ska bemöta varandra i skolan. Tolerans och generositet är inledande läroplansord och som sådana ska vi verka för den mångfald av kulturer som uppstår och finns vid en skola. Skolan har också till uppgift att verka för att verksamheten ständigt prövas och utforskas genom att lärarna har professionellt ansvar för att den gör så. Skolväsendet vilar på demokratins grund.
Men. Om lärarkollegiet inte verkar för det fria ordet, då lärare upplever sig tystade eller då idéer och utprövande i klassrummet inte får genhör eller gensvar utan besvaras med likgiltighet eller subjektivt tyckande – då händer något med skolans rymd. Den försvinner.
Jag tänker ofta på hur vi kan följa, stötta och lyssna bejakande på varandra. Jag tänker också på ansvaret hos var och en av oss som utan en min och utan att säga något alls skapar tystnad kring en lärare. Det är stöttande att ställa frågor till den som berättar. Det är följande att lyssna in så den lärare som berättar får uppleva bekräftelsen i att få berätta. Utan att bli värderad. Utan att möta tystnad.
Det krävs inte så mycket för att mötas; ögonkontakt, speglande mimik, frågor på det som berättas, närvaro och att dela samma yrke och uppdrag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
