Det tar ett tag att förstå att kritiken är konstruktiv. Skam kan aktiveras. Då tystnar allt inom den som känner skam. Känslan av att vara dålig ersätter allt. Inte förstår man då att kritiken handlar om just denna sak utan man tar kritiken inåt. Mot sig själv. Man blir en dålig människa. Så går skammen sin rundvandring i systemet. Och då man vågar prata om sina känslor spricker den upp, blir tanke, och i tanken kan kritiken bli mer hanterlig och begriplig. Det handlar om det här, alltså om något i det yttre. Det handlar inte om mig.
Då kan man gå tillbaka, se, förstå och ta till sig kritiken och därmed blir den mottaglig. Då först blir den konstruktiv. Ofta tänker jag på hur eleverna kan känna skam. Den ordlösa. Den som skapar mörker över tankarna. Den som låser tankarna till försvar eller flykt. Till ilska ibland. Och hur lite vi talar om känslorna i lärandet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
