Upprop!
Jag har alltid tyckt om uppropen. Det är då jag ska möta mina elever. Kanske är det för första gången, kanske är det för andra året, kanske för mitt sista år med eleverna. Jag tycker om att med värme högläsa elevernas namn, se in i elevernas ögon och se att de alla är där. De mänskliga rättigheterna att få ha ett namn tänker jag då jag tittar över mina elevlistor och uttalar elevernas namn, ja, prövar att uttala dem, prövar att minnas dem, och det innan jag träffat eleverna.
Inrop!
Att terminsstarta innebär att ropa in eleverna från ledigheten. Det betyder att jag har ett innehåll jag ropar in dem till. Jag tror inte på en långsam skolstart. Vi ska ge något direkt. Skolan är så rikt på innehåll. Klassrummen ska vara en plats för mötet mellan eleverna, läraren och innehållet.
Anrop!
Det är kring något vi påkallar uppmärksamhet. I ett speciellt sammanhang. Alltså skolans anrop. Låt oss skapa nyfikenhet, ge möjlighet till kreativt tänkande och få fakta att undersöka och ställa sig frågande kring.
Det är skolklart!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
