Eleverna började kalla mig för ”tjuvfröken” en aning skämtsamt och kärleksfullt. De hade kommit på en sak som fattades i min undervisning. Det var den där sidan med den svarta lilla texten som sa det mesta om bokens upphovsmän, tryckår, översättare, utgivare och alla de där numren som kom med boken. De hade börjat undra varför jag inte undervisade om den sidan. De hade därför själva börjat studera den. Och så hade de kommit fram till svaret.
Det står klart och tydligt att kopiering inte är tillåten. Också på den sidan.
– Det står så i alla böcker, berättade eleverna. Det är därför du undviker den sidan och nu vet vi. För Anne-Marie, du kopierar ju? Eller hur? Det gör inget, säg som det är? Vi är i alla fall dina elever.
Jag hade utbildat mina elever i hur att förstå källor, hur kritiskt granska texter, göra bildpromenader, knyta ihop sida med sida, förstå ord och meningar, bilder och rubriker … men den sidan hade jag hoppat över. Mina elever gick bara i årskurs tre.
Man ska aldrig underskatta elevers förmåga att klura ut saker och ting. Man ska aldrig någonsin tro att man inte kan undervisa om angelägna saker även om de till en början syns vara över elevernas huvuden. De har sina huvuden på skaft.
Det slog mig också att källkritiken jag undervisat om också handlade om hur jag undervisade om text och vilken text jag inte undervisade om. Varför hoppar lärare över stycken? Det borde uppstå frågor hos eleverna, vad är det vår lärare inte vill att vi ska lära oss? Varför ska vi inte läsa dem? Vad innehåller de?
Nyfikenhet inte lättnad!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
