I min bok ”Vägen till skriftliga omdömen” 2009 beskrev jag hur jag alltid gjorde anteckningar i elevernas böcker. Jag noterade min närvaro med mitt namn och datum. Det gjorde det möjligt för mig att se hur ofta jag samspelade med eleven, eller om inte, hur jag kunde samspela mer med eleven. Jag utgår inte från att jag ska samspela med elever som behöver hjälp utan att alla elever ska få samtal och diskussion med sin lärare.
Att notera att jag är där jag ska vara – i pedagogiska samtal med eleven – gjorde att jag alltid kunde följa vad jag samtalat med eleven om samt att jag hade samtalat med eleven. Jag kunde följa vad vi samtalade om hur hur eleven förstod. Jag utvecklade detta och bad att eleven skulle göra anteckningar om vad vi hade samtalat om – och genom den berättelsen kunde jag förstå hur eleven förstod det jag förmedlade, utmanade, bekräftade eller vad vi samtalade om. Och som all information – vi förstår olika och om jag tror att eleverna förstår mig så kan jag aldrig vara säker på vad eleven förstår. Till det kommer samtalet.
Vid mitt skolbesök i McMinville, Oregon såg jag hur en lärare använde elevens skrivbok så att det syntes tydligt vilket samspel läraren och eleven hade haft och kring vad. I princip på samma sätt som jag brukade göra. Men här hade läraren och eleven ett större utrymme för det lärande som kan uppstå mellan lärare och elev. I elevens skrivbok skrev eleven på varannan sida. Den högra sidan i häftet var elevens. Den vänstra var en sida för läraren och elevens undervisning och lärande. Lärarens visande och modellande och elevens visande och prövande.
Lärare och elevers samspel behöver synliggöras för att de pedagogiska samtalen och det lärande som läraren kan utveckla genom att studera elevernas lärande och hur att bygga och utveckla undervisning utifrån det läraren upptäcker. Det handlar inte om att ge enstaka elever stöd i sitt lärande utan alla elever.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
