Då jag ska skriva börjar jag med allt annat än skrivandet. Jag går omkring och ordnar i boet. Kläderna som samlats i högar hängs in i de ordnade skåpen, väggen bakom kaffemaskinen tvättas av och en låda med allt-möjligt-i städas och undersöks. Jag ordnar i det yttre för att kunna skriva. Ingen ser mitt skrivande men jag har börjat skriva.
Jag läser Niklas Rådströms bok ”Slas” 2011, s 93 ff:
”Listan kan göras oändlig på hur författare ser skrivandet som oöverstigligt utan just den pennan. just den anteckningsboken, just den skrivmaskinen och just det kaffet, och konstnärer som inte klarar sig utan en särskild terpentin, en speciell pensel, ett bestämt gräng i papperet, ett alldeles specifikt ljus i ateljén. Varje konstnär jag känner har egenuppfunna ritualer för att varje dag erövra arbetsplatsen, arbetsron och arbetsglädjen genom att vid ett givet ögonblick koka en kanna te, placera ut arbetsmaterialet i en närmast ceremoniell ordning i ett dagligt upprepat mönster,, doppa en skorpa i det nybyggda teet, lägga en patiens och ur hur nära den är att gå ut få en vink om hur arbetsdagen kommer att bli.
Jag tror det var Lars Forssell som en gång menade att allt skapande väcker i lika stor utsträckning lust som skräck och att vad det handlar om är att övervinna skräcken utan att förlora lusten.”
Då jag skriver av det här stycket inser jag att det är tre meningar. Tre långa berättande meningar. Ett konststycke. Och jag undrar hur många promenader som vandrats och pennor som lagts i ordning innan dessa blivit till.
Jag tänker på eleverna i klassrummet som utan att få väcka sina funderingar till livs får uppgifter att göra bums.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
