– Du, säger sexåringen, du! Vet du var 10 minus 8 är?
– Berätta, säger jag.
– Det är ju 2, säger sexåringen lyckligt.
– Aha, säger jag och speglar den lycklige sexåringen.
– Jaaaa, tio minus åtta är två.
En kompis säger också att tio minus åtta är två.
Alla är glada.
Jag funderar en stund. Sen undrar jag öppet:
– Kan man då förstå vad 10 – 2 är?
Sexåringen som inlett det hela utbrister:
– 10 minus två är sju!
Alla är lyckliga räknare. Jag lyssnade och tänkte hur jag skulle lägga upp undervisningen. Låta lyckan bestå. 10 minus 2 är 8. Det är en början. Om jag vore läraren skulle jag ge mig i kast med äventyret att under morgondagen skapa frågor om hur man räknar och tänker kring 10 minus 8. Vad kan det bli? Hur kan vi förstå? Hur gjorde vi för att lära oss det? Hur tänkte vi?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
