Jag går på loppmarknader. Jag ser på leksakerna. Ser nallen. Den ser så utkramad ut. Så fylld med barndom. Men här på loppmarknaden. Så övergiven. Som om leken tagit slut i den. Och uppväxten som gör att nallen nu finns på loppmarknadens bord. Nallen som ler har vuxit upp vid sidan av en liten varelse. Så mycket barndom finns i nallen. Så många kramar. Så många resor i en barnvagn och så många utflykter till hyllan på förskolan. Så många pussar av godnatt. Så många händelser att dela. Som då nallen hade ett eget liv. I fantasin verkligt. Intill på stolen vid matbordet.
Jag tänker på leksakerna då jag går på Loppis. Jag ser dem sticka upp ur en-punds-lådor där de tittar fram och påminner mig om något jag än gång känt för en nalle. Så ser jag små händer plocka fram nallen ur lådan. Ettåringens skratt. Mötet. Jag önskar nallen ett nytt barndomsliv.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
