Namnet är orubbligt barnets rättighet

”Lärarinnan rotade bland sina papper.

”Vad var det du hette nu igen”, s hon.

*Amadeus”, sa jag.

”Det var ett långt namn”, sa hon. ”Har du något kortare?”

Jag tittade på henne och förstod inte vad hon menade.

”Jag heter Amadeus Innocentius Augustinus Osiris Mina, det är mina fem namn. Men jag kallas Amadeus.”

Nu var det flera i klassen som fnissade så de kiknade. Jag tänkte att diplomatbarnen och de nyrikas ungar ännu inte fått lära sig att högadliga människor ofta har flera namn.

”Har du något smeknamn”, sa hon, ”så att inte alla måste säga det långa Amadeus varje gång?”

”Nej”, sa jag och tittade ned i bänken.

”Jaha”, sa lärarinnan. ”Jaha, det här är alltså Amma. Han börjar här på prov idag.”

 

Ur Blodsbanden av Augustin Erba, 2015. Om namnet som läraren inte kan säga och namnet läraren ger.

Det här inlägget postades i Läraren i litteraturen och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.