– Förlåt, men jag måste få säga, din kappa är … makalöst vacker.
Jag går där i min kappa och ser hur kvinnor pratar om den, hur de går ihop med sina huvuden och viskar, pekar. Många frågar. Var har du köpt den? Var finns den att få tag på? Säljer du den du bär på dig?
Närhelst jag bär en kappa som jag tycker om tänker jag på den litterära, den som Gogol skrev. Den heter kort och gott Kappan. I förordet till den utgåva jag har kan jag läsa en hel del spännande frågor som mycket väl kan vara för undervisningen i och om text:
- Så vad vill berättelsen egentligen säga
- Hur ska vi läsa den?
- Är det medkänslan med de små och undertryckta som är det viktiga?
- Ska vi lägga tonvikten vid den fantastiska och groteska belysningen av Petersburg och dess människor som en bild för livets osäkerhet?
- Eller är det berättarens röst vi först och främst skall lyssna till, han som leker med genrer och berättarformer, en magiker som lurar läsarna att än gråta och än skratta så vi till sist inte vet vad et ena börjar och det andra slutar?
Det finns inga entydiga svar på hur vi ska läsa den korta berättelsen, skriver Nils Åke Nilsson i förordet. Men ett vet jag. Vi ska läsa den:
Det händer sig att den gamla kappan är alldeles utsliten, så utsliten att skräddaren inte längre kan rädda den utan mer eller mindre befaller om att vår Akakij Akakijevitj att göra sig en ny:
Vid ordet ”ny” svartnade det för Akakij Akakijevitjs ögon och allt i rummet började snurra. runt för honom. Den enda han såg klart var generalen med det överklistrade ansiktet på locket till Petrovitjs snusdosa.
– En ny? mumlade han som i drömmen, men det har jag inte råd till.
– Ja, just en ny kappa, svarade Petrovitj med grymt lugn.
– Om jag nu måste låta sy en ny, vad skulle då den …?
– Vad en sådan skulle komma att kosta?
– Ja.
– Ja, så där en hundrafemtio rubel får man nog räkna med, sade Perovitj och knep därvid ihop läpparna. Han tyckte mycket om starka effekter och älskade att på ett eller annat sätt förbluffa sina kunder och under lugg iakttaga vilken min de gjorde.
– Hundrafemtio rubel för en kappa! skrek den stackars Akakij Akakijevitj – och kanske var det första gången i sitt liv som han skrek, ty han hade alltid utmärkt sig för tystlåtenhet.
– Just det, sade Petrovitj, men då blir det en alldeles vanlig kappa. Om det skall vara mårdskinn på kragen och kapuschong med sidenfoder, så går det nog på en tvåhundra.
Läs vidare… på sida 34. Läs gärna innan också. Läs sedan från pärm till pärm och dela en litterär kappa med alla andra som känner till den.
Jag tycker om min kappa. Idag träffade jag Camilla Thulin på en perrong och gick fram till henne och berättade om min kappa. Jag gav henne en kram. Sa tack och hej HOPP!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
