En klassiker för källkritiken

P1330520

Att börja tro. Att vilja tro. Att börja ana att det har funnits, vaggas in i att det är möjligt och att det går och sedan inte vilja överge den sanning som boken övertygar om. Jag har utan att känna till berättelsen läst Jean Giono ”Mannen som planterade träd”. Jag väljer den för jag tycker om titeln. När jag läser blir jag övertygad om att det som äger rum verkligen har gjort det. ”Mannen som planterade träd” är en berättelse om en märklig människa författaren har mött. Mannen är noggrann och långsam. Han väljer ekollon noggrant för att plantera träd. Det fina med träd är att om man är äldre kan man aldrig se träden då de är stora och starka. Man planterar för andra. Det är därför en berättelse också om att tänka långsiktigt:

Han hade insett att hela trakten höll på att dö till följd av trädbrist och, tillade han, eftersom han inte hade något viktigare att göra hade han beslutat sig för att rätta till detta sakernas tillstånd.

Gioni, Jean, Mannen som planterade träd, 2015, s. 17

Om man planterar träd gör man det för andra. Det är en så långsam process för träd att växa till och på sikt förändras växtlighet, jordmån, vattentäkt och människors och djurs livsförutsättningar:

Men förvandlingen fortgick så långsamt att man vande sig vid den utan att förvånas.

Ibid, s. 23

Också Malin Lagerlöf skriver om långsiktigheten i ”Dagbok från ditt försvinnande” (2016):

… ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år.

s. 103

Jag tror att det var Francoise Sagan som sa ”Jag tycker om folk som planterar alléer.”

Jag har alltid tyckt om den där osjälviska långsiktigheten. Jag blev därför så övertygad om att mannen som planterade träd verkligen hade funnits. Då berättelsen är 35 sidor lång är den möjlig att högläsa för elever. Den väcker en hel del frågor och funderingar kring hur vi lever idag, hur vi ser på långsiktighet och vårt samspel med naturen. Jag försökte att inte läsa berättelsen som om den var sann, utan påhittad, men var så övertygad att mannen nog ändå funnits. De här diskussionerna skulle vi kunna ha tillsammans med eleverna. De får lyssna till en modern klassiker och språket som kommer med den. En annan lektion, lite längre fram, skulle jag läsa efterordet, dvs, hur berättelsen kom till och vad den medfört för läsarna. Efterordet är på 8 sidor och är också lämplig att högläsa. Berättelsen skrev på uppdrag av Reader´s Digest där man önskade att författaren skrev en berättelse om en märklig människa och det rabalder som blev då man efter att ha forskat i saken funnit att mannen inte fanns utan var uppdiktad.  Och författaren själv tyckte det var komiskt att ge en författare uppdrag att skriva då en författare:

… att fråga en författare – vars yrke är att uppdikta historier – om den märkvärdigaste människa han någonsin träffat, utan att begripa att den människan måste bli ett barn av hans fantasi.

s. 42.

Hur som helst så reste läsare till de i boken angivna platserna för att se med egna ögon. Hela boken är en berättelse om källor, hänvisningar, platser, namn och hur vi själva gör dem sanna och verkliga. Vi vill tro på möjligheten att det hela är sant.

This entry was posted in Källkritik och undervisning and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>