Jag fick ett svar från en som känt mig som barn och satt vid köksbordet hemma hos mig och mina barn. De ville veta hur det kändes att ha ett astmaanfall. Jag tog fram några sugrör och lät dem andas genom dem. Jag tror jag prövade med två sugrör och inte ett. Idag är jag ingen sugrörsvän så jag vet inte hur jag skulle gestalta samma sak idag. Men det här gjorde att barnen förstod och jag tror nog att de också tyckte det var skrämmande. Så mycket kraft krävs det att andas. Så mycket koncentration:
Din astma har satt spår även i mig (helt andra än dina dock). För knappt 30 år sedan förklarade du väldigt pedagogisk för mig hur det kändes när det var som värst. X och jag satt vid ett köksbord och drack saft med sugrör. Du sa att det kunde kännas som att andas genom ett sugrör. Inte dagens vanliga sugrör, utan de där smalasmala som man behövde två av för att få upp någon saft med. Jag får panik av tanken på att bara få andas genom det tunna röret. En bildlig förklaring som etsade sig fast i mitt minne och väcks till liv varje gång jag dricker något med sugrör.
Jag är så innerligt glad över att jag har upplåtit mig till forskning och utveckling. Jag har deltagit i framtagande av astmamediciner och jag har låtit forskare undersöka hur mat, i synnerhet mjölk och ägg, påverkar allergiutveckling. En studie som påbörjades för mer än 30 år sedan och som jag oförtrutet deltagit i utan avbrott eller avhopp. Också ett av mina barn har ingått i studien. När den avslutades blev vi uppkallade och fick ta del av innehållet samt erhålla tack för vår insats. Jag tänkte aldrig att jag skulle få tack. Jag tänkte att forskarna skulle ha det.
Idag finns mediciner som gör att besvären inte uppstår eller uppkommer. Att ha varit astmatiker sedan två-årsåldern har jag fått många kurer. Bland annat fick jag en hutt sprit för att slappna av när det var som svårast senare fick jag mediciner som var så starka att jag inte kunde skriva med skrivstil eftersom händerna darrade oavbrutet och dessutom gjorde mig lite argare än vad som var bekvämt för både mig och mina anhöriga. Sen kom ventolinen – åh – den var en välsignelse. Jag sov med den i handen, hade den alltid i fickan, alltid närmast och de gjorde mig fri att göra mer än det jag brukade kunna göra. Sen kom … och sen kom … och sedan många år är det fantastiskt att få vara en frisk astmatiker.
Men … den tål inte vad som helst … en förkylning kan bli mycket, mycket besvärlig.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling