Jag kan min astma. Andra kan den inte. Den syns inte. Den är bara där. Gör mig långsammare. Lite mer lyssnande. En aning frånvarande. Tar en stund att tänka på annat. Det mesta av tankarna går åt till att andas. Ett andetag tänker man inte på att ta. Det gör astmatiker. De tänker andetag. Och så drar de in den lilla luft de kan få.
Jag har haft den sedan barn. Jag har aldrig gjort stor affär av min astma. Den har gjort stor affär av sig själv. Ibland har vuxna gjort alldeles för stor affär av att jag har haft astma. Ibland har jag önskat att de inte gjorde det. Den bästa hjälp är inte den yviga. Den allra bästa hjälpen är den som är där men inte gör så mycket väsen av sin egen oro. Så att man kan koncentrera sig på att andas just det där andetaget som man med all kraft koncentrerar sig på att dra.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
