Några elever kan inte läsa – var är det gemensamma åtgärdsprogrammet?

I varje klass finns det de elever som inte kan läsa. Det är inte ovanligt men borde vara ovanligt. I svensk skola går elever, med skolplikt i tio år, för att få lära sig. De som inte kan läsa kommer under skoltiden få det allt svårare. Att inte kunna läsa betyder att allt som ska göras i skolan inte kan bli gjort. Att skriva blir också svårt. Att lösa problem i matematiken likaså. När en lärare upptäcker att en elev inte kan läsa måste åtgärderna komma omedelbart. Det kan inte vara upp till varje lärare att hitta lösningar inom ramen för sin undervisning. Det behövs en plan av åtgärder. En insats värd namnet. Det är inte en hemuppgift. Även om eleverna mår bra av att läsa en stund varje dag därhemma så är det inte föräldern som ska kunna utbilda barnet i läskunnigheten.

Ofta låter man elever som inte kan läsa få uppdrag att läsa hemma. Under loven ger man eleverna ett tiotal böcker att utbilda sig i genom att läsa trots att de just kämpar med att läsa. Jag har haft elever vid mitt köksbord som stumma tittat på kraven vad de ska läsa för att förbättra sin läsförmåga. Jag har tröstat gråtande föräldrar som varje kväll bråkar med sina barn om att läsa en kvart trots att just läsningen en kvart är något av det svåraste.

Naturligt vore att det pedagogiska arbetet i klassrummet, i skolan, i skolbiblioteket och att man med samlade lärarkrafter får ta itu med det som behövs i varje klassrum. Hur skulle det se ut med ett åtgärdsprogram där lärare vet vad det finns att tillgå och resurser och hur snart skolan kommer igång med dessa. Skolbibliotekarien kan främja läsning och ”bild”ning både för läsrädda elever som läsvana elever genom att anpassa med böcker som väcker intresse och nyfikenhet. Böcker som lockar in och inte gör det svårt för eleven att läsa. Rektors överblick. Specialpedagogens tillförande perspektiv. Men ett ickedömande förhållningssätt där läraren inte känner sig som världens sämsta och eleven ytterligare får känna av hur det är att inte kunna.

Jag efterlyser ett åtgärdsprogram som tydligt visar vad skolan gör när man upptäcker att eleven inte kan läsa, dvs, den samlade kompetensen som gör det möjligt för eleven att få lära sig. Varje dag i skolan är besvärlig för de elever som inte kan. Varje dag känner de av sin oförmåga och lusten att lära blir tvärtom ett gnissel och gissel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

This entry was posted in Lärande, Läxor, Om jag vore rektor, Skolrättigheter and tagged , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.