Jaroslaw Luteracki
Jag läser högt ur boken. Kollegan pysslar och jag berättar.
– Visste du att … frågar jag.
– Näe, säger läraren.
– Visste du att … frågar jag efter att ha läst ett stycke.
– Näe, men så konstigt, svarar läraren.
– Visste du det här, frågar jag igen.
Jag är själv alldeles förvånad. Alla saker jag får läsa och lära.
Läraren jag läser högt för säger samma sak. Att nu fick jag lära mig lite nytt.
– Vad är det för bok du läser? frågar kollegan sedan.
– Den här, visar jag.
– En barnbok? Jaha!
Jag har tänkt på det många gånger. Vi lärde oss något båda två. Blev förvånade. Överraskade av det vi inte visste. Men så – en barnbok? som om den inte också utbildar oss och får oss att häpna eller fortsatt undra.
Det är drabbande med värderingar. Hellre se vad vi faktiskt fick veta och förundras över det. Inte detta placerande av var boken hör hemma utan att den fanns där vi två fanns. Här och nu med sitt berättande och förklarande innehåll.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
