Porträtt årskurs fyra. Det blir bra när eleven får arbeta i lugn och ro.
Det är snart rusningstid i skolan. Lärarna arbetar en vecka innan eleverna kommer. Det ställs iordning. Det plockas upp ur kartonger. Någon letar efter ett runt bord. Någon annan saknar några viktiga småsaker. Det letas. Det är mycket som ska hinnas. Stressen slår rot. Det är terminsstart och snart känns det som om vi springer. Vi säger
”Jag kommer så fort jag kan … jag ska bara … har du sett … vet du var den är … jag saknar det här …”
Detta med att skynda. En skola är egentligen en långsam plats. Vi behöver tänka. Vi behöver reflektera. Vi behöver bearbeta stoff, ordna med undervisningen, planera frågor och studera texter. Vi behöver koncentration.
Jag funderar ofta över tiden. I Kim Salomons bok ”Jag anklagar…!” läser jag om accelerationen början:
Livsvillkoren ändras radikalt under 1800-talet. Nya typer av kommunikationer möter industrialismens behov. Allt går fortare. Välden sätts i rörelse i ett aldrig skådat tempo. I början av seklet kan människan inte förflytta sig snabbare än en häst galopperar. Sedan kommer järnvägen och decennier senare följer nya och effektivare färdsätt. Telefonen öppnar för en annan typ av kommunikation och betyder enligt dåtida uppfattning att det blir möjligt att vara på två platser samtidigt.
I ljuset av detta korta stycke tänker jag på skolan som nu börjar. Skolan sätts i rörelse. Mer ska göras och mer ska bli gjort. Allt ska göras effektivare och vi har utvecklat vår kommunikation med våra mobiler och kan förväntas svara i hast och vara tillgängliga omedelbart. Kommunikationen behöver ingen plats eller rum. Den är på något sätt alltid möjlig.
Och utvecklingen skyndar vidare genom ytterligare innovationer som påverkar det sociala livet och kommunikationen i världen:
det tog 38 år från att radioapparaten hade uppfunnits tills det anns 50 miljoner exemplar världen över, medan tv-apparaten ett kvartsekel senare fick samma spridning på bara 13 år och det för internetanslutningar bara dröjde 4 år innan den femtioen miljonen hade passerats.
Rosa, Hartmut. Acceleration, modernitet och identitet, 2013
En utveckling som påverkat oss och vårt sätt att kommunicera. Då boken skrevs har accelerationen ökat. Eleverna känner också av den här accelerationen. De kan knappast låta mobilen ligga eftersom de då missat poäng i något spel eller missat något inlägg som det eventuellt kommer att talas om.
Jag tänker att här ska skolan inte hänga med. Det handlar om att göra precis tvärtom. Studera noggrant. Utveckla koncentrationsförmågan. Se till att göra klart arbeten och häva inställningen att inte hinna. Vi hinner en del och det vi hinner ska vi lyfta fram.
Den behövliga inbromsningen kan komma med frågorna:
– Varför känner jag stress? Hur påverkas jag av hinna? Vad är det som är så skyndsamt?
I sociologen Hartmut Rosas bok (2013) Acceleration, modernitet och identitet beskrivs hur vår stress också av det faktum att vi inte vågar stanna upp eftersom vi upplever att vi befinner oss på ett sluttande plan. Man kommer helt enkelt efter. Det ska gå fort. Om inte skapas en känsla av att vara på efterkälken. Denna känsla innebär att man ständigt befinner sig på ett sluttande plan. Därför skyndar vi. Vi påverkas både inom vårt yrke och i vårt privatliv. Vi ska skynda. Vi måste springa. Varför behöver vi fråga oss.
En lärare behöver få tillgång till förmågan att skapa närvaro. Närvaro handlar om att bromsa in och fullt ut befinna sig här och nu där man är. Närvaro handlar om att ta in det som är och vara öppen för det som sker. Det har med varande att göra. Eleverna behöver kunna låna närvaro och koncentration av sin lärare. Närvaro möjliggör för kontakt och kontakt behövs för att lära sig. När vi är stressade är vår tolerans liten. Utlösande för den stress vi känner kan då vara en liten, liten händelse i klassrummet. Inte något stort utan något litet som gjorde det svårt för oss. Det samtida som kommer med att här och nu befinna sig krymper för de krav som läraren känner och upplever.
Skolan behöver vara en långsammare plats. Mer reflektionsmöten snarare än påfyllnadsmöten. Strukturerade möten med stringens där en fråga kan utvecklas i bredd och djup. En känsla av meningsfullhet och tillhörande. Vi behöver med av beständighet och stabilitet i skolan. Inte ryckiga insatser och trubbiga verktyg. Vi behöver skapa ett inre klimat där erfarenheterna får ta plats och där förväntningarna får verklighetsanpassas. Visionerna måste få leva men vi behöver realitetsförankra dem. Är det ens möjligt att nå detta vi talar så mycket om? Hur skulle en mer verklighetsnära mål kunna formuleras? Det handlar om värde. Det vi gör i skolan ska vi polera fram, sätta ord på och resonera kring.
Skolan är en plats där vi kan dela uppmärksamheten mellan oss. Det kräver tydliga fokus men också mindre av konkurrerande innehåll som stör. Vi behöver också en gemensam avsikt eller anledning. Det vill säga vi kan komma överens om hur vi ska gå tillväga då vi möter olika innehåll samt att vi här och nu delar en känsla av den viktiga samhörighet. Vi är tillsammans här och nu.
Hej HOPP kära ni,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
