Samtidigt vågar i princip ingen ta bladet från munnen och säga vad som ska bort.
DN 25 okt 2023
Det är en utmanande fråga. Vad ska bort? Ett annat sätt att se på frågan är hur kan vi se över kursplanernas kontakt med varandra. När vi läser kemi så kan vi koppla innehållet i kemin till brödets jäsande i Hem- och konsumentkunskap. Det skulle innebära en sammanlänkning av det vi gör i skolan och därmed bilda sammanhang för de specifika som står i de olika kursplanerna, dvs, det som är gemensamt och det som skulle kunna innebära en större möjlighet att skapa samband och därmed mening.
Jag funderar ofta på trängselstoffet. Att vi tvingas benämna det vi ska lära som trängsel. Det kräver faktiskt att vi gör insatser för att minimera denna trängsel. Något måste bort. Något måste till. Eftersom läsförmågan är något vi aldrig kan äventyra så skulle en lösning vara att man i de lägre stadierna faktiskt får ägna sig åt att läsa, undervisa om läsningen och visa olika texter som eleverna får möta. Det skulle innebära att undervisningen är inriktad på att lära sig läsa, att läsa och att samtala om det vi läser. När vi visar texter och har dessa i vår undervisning kommer vi att genom våra textval möta samhällskunskapen, naturvetenskapen och geografin. Men dessa möten handlar då om att både få lära sig att läsa och att upptäcka de ämnen som går att läsa om. Det betyder att allt vi gör handlar om att skapa meningsfulla textmöten i skolan och att dessa sammantaget bidrar till att vi lär oss att läsa och vi upptäcker mångfalden av det som finns att läsa.
Jag undervisar barn i andra länder. De som kommer från skolor med gott renommé och skolor där eleverna får möta musik, konst samt själva spela, slöjda, sy och måla faktiskt lär sig både hantverk och hantverkets betydelse för människan. Om vi går tillbaka i historien är utvecklingen av människans förmåga att göra redskap en avgörande faktor för människans utveckling och tänkande. Vi behöver handens kunskaper också för att vi ska kunna använda våra händer. Barn idag kan inte knyta, kan inte klippa och kan hjälpligt skriva. Barn måste också få lära sig att använda redskapen som möjliggör för problemlösning och utforskande av den egna förmågan att skapa ett ting.
Det är i trä- och metallslöjden jag kan upptäcka den mest skoltrötte elevens lust att lära. Det är i textilslöjden jag kan se hur glad en elev kan bli över att kunna sy korsstygn och trä tråden i en nål. Färdigheter som påverkar eleven i nuet. Vi behöver också gemenskapen med trä, tyg, deg och färg för att utveckla våra uttryck.
Jag blir bedrövad om vi hyvlar ner innehåll till ett minimum. Det kan vara på sin plats att säga att skolan ska bidra till den mångfald som också finns för människan att lära och förstå. Att kunna slöjda, använda en kniv på det sätt man ska använda den och ha en lärare som visar hur betyder att man en dag kan återvända till det handen kunde göra och känna mening med det.
I en skola i Bangkok lär sig eleverna att göra ett ting. Det ingår i skolans plan för det långsiktiga. Att känna sig förmögen till att göra något som kanske också går att sälja. Detta för att visa barnen att de kan göra och därmed hitta andra vägar i livet. En annan aspekt är att vi behöver utbilda våra elever till kunniga reparatörer och därmed förhindra att vi slänger det som inte längre fungerar. Att laga, att återvinna och att reparera ting och därmed bidra till en bättre miljö och ett mer hållbart klimat.
Ja,
Vad ska vi ta bort? Hur ska vi länka kursplanerna samman? När ska vi slippa känna bristens eftersmak i skolan? Vad ska vi fylla elevernas ryggsäckar med?
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling