Då jag lärde mig att läsa i skolan, behöver göra denna återblick, arbetade min lärare mycket noggrant med bokstävernas ljud och var ljuden satt i munnen. Det var ljud som satt långt bak i halsen och ljud som var lätta eftersom de låg på läpparna – mmmmm – så fint. Till läsundervisningen hörde att läraren läste högt varje dag. Det var som om läraren visade vad allt detta noggranna arbete med ljuden skulle leda till. Vi skulle få möta allt det där som läraren läste och kunde läsa.
Då jag väljer högläsningsböcker tänker jag alltid att högläsningsboken, dvs, den bok jag kommer att ge eleverna att lyssna till, ligger inom ramen för utvecklingszonen, dvs något mer komplicerade innehåll med beskrivningar av miljön och andra handlingar än de böcker eleverna kan läsa på egen hand. Det betyder att jag läser kapitelböcker när eleverna inte läser sådana. Det muntliga som eleverna får lyssna till kan de ju förstå trots att de inte själva ännu kan läsa det som står skrivet. Men en dag kommer de att kunna göra just det – läsa det som läraren läser.
Högläsningen är generös. Den är också utbildande. Den innebär också gemenskap. Genom högläsningen får vi ordförrådet, hur det skrivna språket låter (stor skillnad på talat språk och skrivet språk också då det kommer till ordval) och den svenska grammatiken. Vi får också mångfald och flerstämmighet. Författarna formulerar sig på olika sätt och använder språket som en pensel för fantasi och tanke. Därför är det viktigt att lyssna till flera författares verk.
Här prövar lärare hur och vad för att sedan diskutera varför och när. Här ser ni också en bokdukning. Den väcker nyfikenhet. Lärare år F-3.
För att visa fram böckerna brukar jag läsa högt ur dem i 90 sekunder. Det börjar jag varje lekton med. Jag avslutar också varje lektion med 90 sekunders högläsning. Under en dag kan jag därför läsa 12 olika böcker och därmed presentera dem för eleverna. Jag kan också bekräfta elevernas egna läsval genom att högläsa ur de böcker de har valt. Detta är något som eleverna uppskattar. Jag behöver därför inte säga något om boken eller om valet av boken. Jag ger boken min röst för några sekunder. Elevens bok blir då bekräftat och jag får ett hum om språket och handlingen i boken. Boken blir då vår gemensamma bok. Den kan vi prata om.
Vi behöver omsluta varenda elev med språk och innehåll. Det skriftliga behöver få större utrymme i skolan. Självklart ska eleverna läsa mycket och deras lästid behöver bli längre och mer generös. Det räcker inte att läsa 20 minuter om dagen. Vi behöver läsa minst 60-90 minuter om dagen. För att boken ger oss hela kursen utan att visa några pedagogiska pekpinnar.
Ja. Vi behöver också få dela med oss av vår läsning i klassrummet, låta boken en annan slags presentation. Den kan innehålla tre långa ord, en mening och en fråga.
Min bok delar med sig av detta:
TRE ORD:
- favoritmålning
- mästerverk
- förklaringen
EN MENING:
Några trogna lärlingar följde med.
EN FRÅGA:
Kanske var det just så hans nyfikenhet på hur saker och ting var uppbyggda började?
Nu får ni fundera – vad läser jag om och ur? Vilken genre? Gissa på!
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
