Under min tid som lärare lät jag mina elever umgås med böcker minst 90 minuter om dagen. Jag var då lärare i en årskurs ett. De fick sitta tillsammans och titta i bilderböcker och prata om det de såg och upptäckte. Under den tiden kunde jag samla en liten grupp elever och ge dem undervisning. Det betydde att jag undervisade en grupp som bestod av högst sex elever. Dessa elever var inte sammansatta utifrån deras läsförmåga utan utifrån vad de intresserade sig för. Det betydde att de fick undervisning genom något som de tyckte om och ville veta mer om. I min bok Kiwimetoden (2006) beskriver jag detta som Vägledd undervisning. En sådan undervisningsform handlar om att lotsa eleverna igenom text, bild och främja samtalet, frågorna och hur man läser för att förstå. Under de 90 minuter som vi hade läsning kunde jag vägleda tre grupper. Tiderna i grupperna varierade. Hur man skapar en sådan organisation finns också beskrivet i ovanstående bok. Det krävs att eleverna vet vad de ska göra och att de får lära sig att göra det de ska göra. Samtliga elever ville ha denna undervisningsform. Föräldrarna klagade lite eftersom eleverna berättade att de ville ha mer av den. Så klagomålet handlade inte om brist utan om viljan att få mer.
Den lästid vi idag brukar ha är cirka 15 – 20 minuter. Det är på tok för lite. Dessutom riskerar elevernas lästid bli något som sker ”innan” lektionerna börjar. Det kan betyda att läsningen inte inkluderas i lärarens syn på vad lästiden kan innebära för läraren. Läraren upplåter inte endast tiden. Läraren får också tid att undervisa enskilda eller par kring läsandet och läsförståelsen. Men under 15-20 minuter hinner inte eleverna uppskatta läsningen och i synnerhet om inte läraren underhåller den och deltar med sin nyfikenhet och sin närvaro.
Dessvärre är lärare så pressade av så många saker att göra. Därför kan det kännas nödtvunget att ta av den tid som erbjuds när eleverna läser på egen hand. Föräldrar som kräver omedelbara svar på de oroliga mejl de författat, enkäter ska skickas in och rektorns brev besvaras och … ”du har glömt att svara …”
I stort sett handlar det om att bättre förstå lärarens betydelse för elevernas lärande men också behovet av lärarens närvaro. Läraren kan ta tillvara de didaktiska ögonblick som uppstår när eleverna läser. Ju högre upp i stadierna måste eleverna få läsa mer. De ska kunna försjunka i böckerna under 60 min och längre. Deras lästid är inte bortkastad tid. Det kanske är i skolan de ges möjlighet att läsa.
Kanske vi säger att barn och unga inte kan koncentrera sig under en hel timme. Men om vi inte undersöker hur vi kan bana vägen för boken och läsandet kan vi inte anta något. Ibland kan man koncentrera sig en halvtimme. En annan dag över en timme. Med detta menar jag att det är vi som kan skapa rummet för läsningen, tiden för den och därigenom ge litteraturen en plats i den dagliga undervisningen. Läraren kan genom ökad lästid läsa med en elev i taget och föra anteckningar om hur läsningen utvecklas och vad läraren upptäcker att läraren behöver undervisa om.
Ge läsningen mer tid.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
