Läser Leif Lewin debattartikel i Dagens Nyheter den 1 juli 2023 och tänker följande:
Min tid som lärare är lång. Det betyder att jag kan ge ett perspektiv. Då jag började i min första klass var det en stabil lärarkår som väntade mig på skolan. Det flesta lärare hade arbetat flera år vid skolan. De elever som började skolan kunde få en och samma lärare under flera år, ja, till och med ett helt stadium. Idag är det inte så. Jag deltar i undervisningen när läraren berättar för eleverna att läraren ska sluta. Eleverna som går i årskurs fyra frågar om det är fel på dom men läraren skakar på huvudet. Nej, inte är det fel på eleverna. Vem kommer denna här gången undrar eleverna. De är vana vid byten. De har bytt lärare många, många gånger. Ett lärarbyte innebär att eleverna måste knyta an igen, de måste pröva läraren och lära sig hur läraren undervisar men också vad läraren tillåter och inte tillåter. Några elever kan inte byta hur som helst. De klarar helt enkelt inte av att knyta an och bryta upp. De behöver kontinuitet. Också lärandet behöver kontinuitet.
När jag efter många år i en och samma klass bytte arbete kom jag att ta tjänst i en årskurs två. Där var eleverna i färd med att lära sig att läsa. En av eleverna ljudade varje ord. Elevens läsförmåga syntes inte utvecklas trots min undervisning. En dag råkade jag säga att eleven kanske kunde pröva att läsa lite fortare. Jag minns hur jag tänkte att så här kan jag inte undervisa när eleven plötsligt läste helt korrekt utan att ljuda. Eleven hade uppfattat att ljuda var att läsa. Eleven, som var en läraktig elev, ville göra som läraren sa. Läraren hade varit noga med ljudningen. Men när läraren sedan slutade stannade processen av. Den stannade av trots att jag kom som den nya läraren till klassen. Den ljudande eleven trodde att hen läste. Hen hade lyssnat till sin lärare som var noggrann med att få alla ljud korrekt. Men när läraren slutade stannade eleven i sin läsutveckling. Uppmaningen att läsa fortare bröt det avstannade och eleven kunde börja läsa på ett nytt sätt. Lärarbyten är känsliga för eleverna. De investerar sina känslor och sina relationer i sina lärare.
Precis innan terminen avslutades i år och sommarlovet hägrade ringde en lärare för att berätta att läraren nu sagt upp sig. Läraren orkar inte längre med de många möten skolan kräver av läraren, inte heller dokumentationen som är omfattande och inte möjliggör för läraren att skriva något om pedagogiken. Det är eleven och elevens lärande som formuleras i text. Som vore eleven en ensam ansvarig och ensam den som brister eller inte kan. Läraren hade funnit en lösning på dilemmat. Läraren skulle bli timvikarie. Som timvikarie behövde läraren inte göra allt det där som läraren måste göra. Som timvikarie får läraren göra det läraren kan göra – undervisa, vara med eleverna och ge dem det de ska få och behöver.
Det kanske bör skrivas ut trots att jag önskar att jag inte behövde det – lärare har mål för sin undervisning, lärare vill att eleverna ska utvecklas och lära sig, lärare är noggranna och vill göra rätt. Lärare vet att de har ett viktigt arbete. En lärare kan inte ge sju lektioner om dagen utan att ha förberett lektioner, material eller frågor. En lärare behöver ges tid till den viktigaste resursen skolan har – den att eleverna får undervisning. Leif Lewin skriver att ”vi måste ompröva tre decenniers kurs och våga lita på lärarna.”
Under de tre decennier jag varit lärare är det just det jag efterlyser – att lita på lärarna och det innebär att man i skolan ser till att lärarna får gott om tid att utveckla det som kan utveckla eleverna och själva innehållen och hur dessa når ut till eleverna och blir deras kunskaper. Dessutom måste omvärlden fråga mer om det som sker i skolan och inte vad skolan ska göra.
Jag återkommer i frågan.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
