Jag läser just nu Ingvar Carlssons lilla röda – I sällskap med döden – utgiven på Albert Bonnier förlag. Jag läser om det orättvisa skolsystemet, det som skilde de förmögna från de som inget hade men som kunde komma vidare i utbildningssystemet med överseendet – de som inte kunde men som ville läsa vidare kunde få befrias terminsavgiften.
Men allt har sitt pris. Jag läser:
På läroverket hade jag en lärare som utnyttjade att jag var befriad från terminsavgiften. Om jag fick nedsatt betyg i uppförande eller ordning upphörde befrielsen och mina föräldrar skulle bli tvingade att betala, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att sluta.
Det hände att läraren vid minsta förseelse från min sida ställde sig framför mig, stirrade mig i ögonen och frågade om jag valde anmärkning eller örfil. Anmärkning kunde i sin tur leda till nedsatt betyg så jag valde naturligtvis örfil.
Då slog han mig så fruktansvärt hårt med handflatan på kinden. Jag kommer ihåg skammen och hur det hettade och värkte i timmar efteråt. Men jag vågade inte anmäla det till rektorn och jag nämnde det inte ens för min familj.
Det var ett rent sadistiskt beteende och ett utnyttjande av att jag hade fattiga föräldrar. Jag upplevde alltså våld i skolan …
Idag förekommer inte några örfilar men ord kan fällas, sägas och vrida sönder känsloliv och tankeverksamhet. Det är barn som ska få lära sig och för det behövs värme, nyfikenhet och återigen nyfikenhet. Det måste också finnas ett innehåll som på olika sätt aktiverar oss att tänka.
Jag minns min mammas berättelse som skolan. Hon berättade flera gånger om en händelse som påverkat henne mycket. Hon tog bussen till skolan. Busschauffören kunde se henne komma springande den gången hon var några minuter för sen. Mitt framför ögonen på henne stängde han dörren till bussen som för att uppfostra henne att hålla tiden. Det här påverkade hennes ordningsbetyg. Hon kom försent till skolan. En enda gång och hennes försening noterades på hennes betyg. Hon blev inte slagen eftersom hon kom från en familj som hade råd att låta skola henne.
Både Ingvar och min mamma var barn som drabbades av vuxna som kunde ta till så det kändes. Mamma kom aldrig över den skammen hon kände som barn. Trots att busschauffören var dum och att det var hans lilla möjlighet att göra livet surt för någon han kunde ha släppt på.
Jag läser vidare …
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Min far har berättat om hur han ofta fick slag av linjalen för att han var dum i huvudet som sin far. Han hade råkat få samma lärarinna.
Onödigt att tillägga kanske att far lämnade skolan tidigt för att jobba med min farfar som smed.
Han förstod aldrig vad det skulle vara bra för när jag valde att studera till förskollärare.