Vad barn ska läsa har alltid varit en stor fråga. Jag minns den som liten och som tonåring. Jag undrar var frågan är idag? Finns den? Hörs diskussionen? Syns den?
Som barn förstod jag aldrig diskussionen om vad jag inte skulle få läsa. Jag läste just det jag inte fick läsa. Trots blev därmed bra. Om man hade sagt till mig vad jag inte skulle läsa och därmed gömt undan världslitteraturen hade man gjort mig en tjänst. Jag hade sökt upp den. Nu sökte jag upp serieböckerna. Jag sökte upp Allersromanerna. Jag sökte upp det jag inte fick läsa. Och oj, så jag läste. Jag läste och läste. Boktravar under sängen. Den ena boken efter den andra.
Senare läste jag allt det jag skulle ha läst för att blidka den stränga omvärldens syn på böcker. Men då var jag större och faran med min bokläsning var över. Jag har funderat över hur man såg på barnet och läsningen. Långt tidigare i mitt liv ansågs det direkt skadligt att läsa, att hänga över böckerna, man skulle ut. Barn skulle vara ute.
Lennart Hellsing skriver mycket om myter och tankar kring om barn och läsning i Tankar om Barnlitteraturen, 1963, 1999. Ordet bänkbok funderar jag mycket över. En slags bok som blivit en skolbok som hamnat i en bänk och ur vilken man läser när inget annat erbjuds. En bänkbok!
Jag tänker:
Jag tror boken vinner på att vara just bok! Att läsning får vara just läsning. Att vi nyfiket deltar i barns läsning och undrar över hur de läser. Inte vad. Jag tycker också att den ska vara daglig, litteraturläsandet i klassrummet ska visa att skolan är generös och utgivande, delande och lyssnande. Jag tror på berättelsen. Jag tror på den berättande människan. Jag tror på kraften i att få språk via berättelser. Jag tror på variationen. Jag tror på bokens innehåll!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
