Här är läraren! Läraren bland de 52 eleverna. Läraren rörde sig åt alla håll, rörde sig med öppna gester, talade hela tiden, levandegjorde på flera språk, talade, gestikulerade, ritade, frågade. Jag satt bland eleverna. Jag tänkte att jag var hans elev. Jag slutade tänka så. Jag blev hans elev. Jag lärde mig om vatten, om kretsloppet, och kände värme då läraren med sina små medel lät eleverna pröva ett litet vattenexperiment.
Det slog mig flera gånger – det handlar inte om pengar eller om resurser – det handlar om läraren. Läraren som kan berätta, levandegöra och beröra eleverna med sina kunskaper, talar aldrig om den ekonomiska bristen, talar inte om pengarna eller resurserna som hinder. Nej, det samtalet förs inte bland barnen. Det förs bland de vuxna. Bland barnen ger man det man kan, och har man lite, så ger man mycket av sig själv. Så enkelt var det!
Jag insåg hur illa jag tycker om att vi gömmer oss bakom våra bristande resurser och tror oss inte kunna…
– För att nå barnen, sa läraren, så måste jag tala och förklara på flera språk. Jag har en klass med mångfald. Här inne talas tre språk.
Läraren blandade hela tiden sina språk. Och berättade också på engelska med hänsyn till min närvaro. Av de många eleverna var aktiviteten hög, många händer i luften, många röster som talade. Och den tålmodige läraren bekymrade sig – jag kan inte namnen på eleverna!
Det värmde att han tänkte så. Det är helt rätt att tänka att man ska tänka på individen. Men det är helt i sin ordning att vara god mot individen och inte kunna namnet än att kunna namnet på individen men inte ha en uttalad känsla för den man talar med. Här fann jag en lärare som hela tiden ville kunna namnen, och förvaltade sitt tilltal så gott han kunde.
– Lovely dear…
och resuserna då? Tavla, krita, röst, gester, mun, händer, rörelser, kunskap, berättande…
och det en lärare gör, är, verkar för sipprar ned till eleverna. Det var ett trångt klassrum men ett glatt sådant. Jag valde att titta på lärarens roll. Och jag såg också det.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej min vän, hur har du det? Den sista av dina urururfina bilder är som en skatt. Vilka ögon, vilket förtroende för din kamera! Tycker mycket om din text och ditt tänk idag. Egentligen alltid.
Ett sånt spännande liv du lever!
Det känns besynnerligt hemma med allt det blå-gula i klassrum som jag anar pekar i många andra riktningar.
Underbara bilder, fantastiskt ljus, vackra samspel!
Välkommen hem igen!