Laget och paren – pojkar och flickor

Körling fotograferar 2010

Jag läser DN´s sidor om prestationsflickorna och glidarkillarna. Idag är det killarna som får höras i pressen och det med rätta. Igår fick flickorna höras och det med rätta.

Killar tar plats heter det, tar plats i skolan, är högljudda, släntrar in, är allmänt störande. Det tenderar att bli en sanning. Vi medskapar den.

Jag vill inte bygga vidare på den sanningen. Skolan inkluderar och exkluderar. Skolan inkluderar flickor i så hög grad att flickorna blir högpresterande, tvångspresterande, noggrannpresterande och tysta. Flickorna gör det läraren vill, förväntar och accepterar – blir lärandets prinsessor! Flickorna bekräftar också läraren, undervisningen går hem och når fram.

Pojkarna blir de störande, de högljudda… Det är lika hemskt för flickorna som för pojkarna. Jag har själv haft en högpresterande dotter, jag vet hur hårt det tär, slår och hur stora uppoffringarna är på annat liv än skolan och arbetet för och i den.

Jag ställer mig tveksam till att förenkla det så. Jag ställer mig ständigt frågor.

  • Varför gör pojkarna på detta viset?
  • Vad i miljön skapar detta?
  • Vilka undervisar pojkar?
  • Hur möter vi upp pojkarna?
  • Varför behöver de vara så högljudda?
  • Vad säger de med sina höga röster?
  • Vem lyssnar då de skriker?
  • Varför skriker de?
  • Är det verkligen så det är?
  • Vad händer med de tysta pojkarna? Syns de minst av alla i skolan?
  • Vad händer med en kille som är utanför fotbollslaget?
  • Vad säger en tyst kille?
  • Varför är en kille tyst och en annan så högljudd?
  • Vilket innehåll har lektionerna?
  • Hur kan innehållet bli tydligare?
  • Vilket fokus har vi gemensamt?
  • Hur många olika arbetssätt har vi i klassrummet?
  • Hur organiserar vi för allas lärande?

Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.

  • Kanske vi ska bekräfta olikheterna?
  • Kanske vi ska utmana lärartänket?
  • Kanske vi ska utmana vår syn på flickorna?
  • Kanske vi ska utmana vår syn på pojkarna?
  • Kanske vi ska utmana vårt yrke?
  • Kanske vi ska utmana vår undervisning?

Hur når vi den eleven och hur når vi den eleven kanske skulle vara de stora frågorna, och då oavsett vilket kön eleven har.

Jag ser att vi vuxna modellar för killarna att det nog går vägen trots allt, att killar ska leka av sig lite, och vi kanske också modellar att arbetet i skolan inte är hela världen. Det går nog vägen ändå.  Vi kräver därför mindre av våra pojkar.  Trots det tycks pojkar söka efter just det svaret – vad vuxna förväntar sig av dem. Visar vi inte detta tydligt nog? Jag är rädd för att vi kanske inte gör det

Då jag läser i DN läser jag om Edgars syn på sin skolgång – hur killarna skapar en kultur av att vara oseriösa.

En kultur skapas i relation till något tänker jag. Om vi tillåter den kulturen att skapas så beror det på någonting.  Frågan är om vi vill titta på vad detta något är?

Den andra frågan Edgar ställer  är – att pojkarna inte förstod vad de skulle använda kunskaperna till.

Denna fråga är avgörande viktig. Det handlar ju om att hushålla med sina förmågor.  Om jag inte vet vad kunskaperna har för betydelse i framtiden så är det ju svårt att motivera såväl engagemang som att lägga ned tid och möda att lära sig detta. Frågan måste alltså ständigt förklaras av oss pedagoger. Vi kan inte begära av vare sig flickor eller pojkar att de ska ha en karta över framtiden, över kraven, över möjligheterna… den kartan sitter vi vuxna på och den ska vi frikostigt dela med oss av. Perspektivet kan vi inte kräva av de lärande utan vi måste synliggöra och åskådliggöra det förväntade.

Det går att glassa omkring tycks vi vuxna säga till pojkarna. Det är ok att inte prestera tycks vi förlåtande stryka pojkarna medhårs. Förväntar vi oss inte mer? Och varför skapas ett klimat kring flickorna som gör att de sitter med spända käkar, spända magar och en obehaglig prestationskänsla då vuxenvärlden signalerar detta? Duger flickor som de är? Måste de prestera mer för att kompensera? Och vad kompenserar de i så fall?

Då jag var lärare tänkte jag alltid att nu kommer killarna… och de kom som ett sjudundrande enhetligt fotbollslag… nu kommer tjejerna och de kommer om par och par. Jag var medveten om att jag drev med mina egna tankar. Men jag hade en aning större förståelse för ljudnivån bland pojkarna då jag tog emot dem som de där fotbollslaget och jag bad tjejerna att berätta högre om det de i sin tvåsamhet viskade om. Jag tänkte ofta att jag kan ta fotbollstränarens roll bland killarna, kräva, coacha, och förvänta mig att vi går i mål – sätter den i krysset…

Jag har också sett hur många flickor söker såväl min bekräftelse på deras duglighet och deras kompetens och att det i djupet träffar deras självkänsla och visar på vem de är. Jag måste handskas med detta. Så i klassrummet söker jag individualisera och det så långt det är möjligt.  Det betyder inte att jag ser kön utan att jag ser individ.

Jag funderar: artikeln med killarna säger att tillåter dem dominera i det offentliga rummet. Jag tycker inte alls vi gör det. Kanhända att vi tillåter dem ta det utrymmet men frågan är om vi vuxna verkligen lyssnar till dem?

Högljuddhet betyder att man behöver säga något högt för att höras? Och hörs man inte så tar man till det man kan. Jag tror inte det är så enkelt som att killarna inte vill. Jag tror inte vi förstår dem!

Det tycker jag om att tänka! Det kräver av mig att jag tänker annorlunda, ser nyfiknare på, utvecklar min profession i relation till, funderar över hur jag är som lärare, vad jag kan förändra och hur jag kan följa upp det jag tänker kring. Vad händer om jag förändrar något i min undervisning?

Och så den viktiga frågan – hur gör vi tillsammans i våra klassrum?

Anne-Marie,

som skrivit om pojkars lärande tidigare – läs också här!

This entry was posted in Barns rättigheter, Strategier, Värdegrunden. Bookmark the permalink.

6 Responses to Laget och paren – pojkar och flickor

  1. Plura says:

    Ytterligare en knivskarp ”Körling”.

    Intressant det du säger, om de killar som inte tillhörde benknäckar gänget. Hur tog vi plats i skolan? Vet inte, själv höll jag ihop med klassens ljus och vi va lite nördiga. Men vet aldrig till att vi inte fick uppmärksamhet.

    Kan hända att jag haft tur med lärare som lyft och förstått, som i svenska i nian. Istället för att tragla gloser, sattsbyggnad mm ägnade vi hela tre månader åt ett filmprojekt. Där lärde vi oss betydligt mer svenska än på lektionstid.

    Sedan kanske det fanns en annan fördel, som jag vet att dagens lärare och skolfolk i allmänhet inte gillar, vi hade klart uppdelade studieinriktningar de sista tre åren i grundskolan. Nio styck om jag inte minns fel. Där kunde killar välja t eller tp. Alltså teknisk teoretisk linje (t) som gjord insteget till tekniskt gymnasium naturligt. Och för de mera praktiskt lagda tekniskt praktisk linje (tp) som hamnade i verkstadsteknisk utbildning.

    Inte för att vi ska tillbaka helt till detta för att samhället ser annorlunda ut idag. Det viktiga är som du säger Ann-Marie det gäller att göra individen sedd. Tror killar behöver mer av det i brytningsåldern mellan barn och ung vuxen.

    Det blev en del tankar kring laget och paren. Och kan väl lägga till att det här med ”paren” inte bara var bland tjejer. Även vi nördar till killar vara oftast ”paren”.

    Tankar i en solig och begynnande vårvinterdag i mars av Plura.

  2. Anne-Marie says:

    Jag tänker ofta på ensamma killar i klassen. De som inte är med i något sammanhang. Jag ser dem som skolans allra tystaste grupp. Jag vill nog ha mer av alla möjliga konstellationer i klassen. Också den självklara rätten att vara ensam. Men inte tvingad att vara det. A-M

  3. Mats says:

    Huuuuu – just när jag har börjat uttrycka mig försiktigt och diplomatiskt drämmer du till där det gör mest ont.

    Folkets jubel!

  4. Pingback: Glidarkillar, prestationsprinsessor och lärarutbildning « Tysta tankar

  5. Jessica says:

    Första gången jag kikar in och läser dina ord, kikar på dina bilder. Jag tycker mycket om det jag ser och orden du skriver.

    Nu skall jag fortsätta min vandring runt här hos dig. Tack

  6. Anne-Marie says:

    Det glädjer mig att du är här och att du ger dig tillkänna, vänligast Anne-Marie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>