HUR MÅNGA SKOR FÅR VI PLATS MED I EN KVADRATMETER årskurs fyra
Jag måste problematisera det här med pojkar och flickor. Jag har diskuterat företagande med några företagare. Jag måste undersöka hur företagare ser på framtiden. Jag har själv några idéer om hur framtiden kan se ut. Utanför skolan kan jag skapa dialoger med andra om framtiden. Min fråga till företagsledarna blev:
Vad ska utbildningen syfta till för framtiden:
KOMMUNIKATION! MÄNNISKORNA I SAMSPEL! VARIATION! FLEXIBILITET! MÅNGFALDSSPRÅK! HUR MÄNNISKOR UTVECKLAR SAKER TILLSAMMANS. SHARING!
Så löd svaren. Därefter kom vi in på tankar om pojkar och flickor. Pojkar kommer i lag och behöver en fotboll för att enas. Flickor kommer i mindre grupper och behöver relationen och bekräftelse om att den existerar för att börja göra något i. Så sa de. Jag tänkte att så kanske det är.Kvinnor utbildar i stort sett pojkar och flickor under längre perioder i livet.
Så länge innehållet för undervisningen inte står i fokus (då menar jag medvetet fokus) kan det finnas en risk för att pojkarna blir förlorare och flickorna likaså. Jag är inte orolig för varken de kvinnliga lärarna eller de manliga lärarna eller om eleverna är flickor eller pojkar så länge länge lärare håller undervisningens fokus.
Vi måste tro på vår undervisning – och hålla kvar vid fokus för undervisningen och innehållet måste göras och utveckla därför att det finns mening, innehåll och sammanhang för detta fokus. Det skapar trygghet för alla. Vi kan tänka relation, skapa undervisning för samtliga former i klassrummet, inkludera eleverna oavsett om de är flickor eller pojkar. Det vi måste konstruera är olika konstellationer för samverkan i klassrummet, och i olika och varierade former, för samspel såväl mellan två som mellan flera. Det är också möjligt att vara för sig själv i ett klassrum.
Jag tror vi gör för mycket av samma form. ALLA ska göra exakt samma sak och allt ska mynna ut i samma resultat. Jag tror inte på den skolan. Det ligger något i att vi ska utveckla de stora versalerna. Det krävs mycket av den framtida människan. Samspelet med undervisningens fokus, och därmed det tydliga, kan kreera mycket lärande i klassrummet.
Jag måste tänka kring det här. Jag tror inte på det enkla. Jag tror att det är svårt att undervisa, konstruera, utveckla och inkludera.
Men det ser jag mest som en utmaning.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Kloka tankar!!!!!!!
Du skriver – ALLA ska göra exakt samma sak och allt ska mynna ut i samma resultat – detta eviga ”in the box tänkande” som är skolans förbannelse. Facit existerar inte, som du och jag brukra säga. Men jag undrar hur skolan och framförallt lärarna nu ska möta detta ”in the box tänkande” med de nya kursplanerna som presenterades idag av Skolverket.
Där har du ”centrala kunskapsfakta” eller vad det var de kallade det som alla lärare ska lära ut. Min stilla undran blir – HUR kommer lärare att klara detta? För vad jag förstod på Skolverket ska detta borga för likvärdigheten i skolan.
F-N trot sa Relingen, undrar Plura en tisdagkväll näst sista marsdagen 2010.
Det fina är att kursplanen beskriver VAD och VARFÖR – friheten att förvalta uppdraget är läraren. Det står inget HUR. Det är nog så viktigt att läsa kursplanen så. A-M
Jaha – är det dagens kursplan du tänker på??
Jag fick inte den uppfattningen ner jag lyssnade på presskonferensen.
Men det kan ju hända att du har rätt.
Problemt är bara att jag lyssnade in en fråga om detta som fick svaret att det inte fanns något tolkningsutrymme om vad elever skulle lära sig???
Detta i likvärdighetens namn. Men, ony kommer mitt men, om det är som du säger att HUR inte kan styras av kursplanen finns en diskreptans mellan det alla eftersträvar – likvärdighet – och det faktiska pedagogiska arbetet. Eller har jag fel???
Plura
Jo – det är den jag tänker på. Den ska inte innesluta något hur. A-M
Vi styrs nog mer av oro än av kursplaner. Två tankar har dominerat de senaste årtiondet
1) Det är möjligt att skapa en könsneutral skola
2) Vi är bekymrade över att stereotypiseringen hämmar barns fria utveckling.
Jag tänker att dessa perspektiv delvis har slagit ut andra tankar.
Mina funderingar kring genus:
Här drar jag en annan historia om min kommunistiska uppväxt.70-80-talet.
Min skolgång har varit präglat av skoluniformer, alla skall ha samma svar på alla frågor, uppnå målet oavsett social, ekonomisk, kulturell backgrund. Detta och (över)levnadsvillkor i ett bondesamhälle eller/och system styrd av produktivitet och En doktrin.Där alla, oavsett kön behövde göra allt de kunde för att plocka ogräset och få fram födan på bordet.
Nackdelarna i ett sådant system är uppenbara. Individen försvinner och allt är tänkt och gjort genom VI perspektivet.
Efter 20 år i postkommunistisk frihet har jag upptäckt resa till INDIVIDEN, utmaningen till att vara sig själv.
Och kvar har jag någonstans målmedvetenheten, gemenskapskänslan. Jag är ”färgblind” när det gäller kläder, leksaker. T.ex. jag och mina väninnor drömde inte om prinsessdockor(egentligen visste vi knappt vad en prinsessa var för något,kommunisterna förbjöd böcker och historier om sådana som gestaltade utnyttjande av svaga, arbetande eller fattiga människor), vi samlade burkar och lekte skattjakt, sydde dukar lika mycket som vi tävlade med pojkarna i att fånga hästar på ängen och rida dem,o.s.v. Egentligen jag har aldrig upplevt detta med ” vi, flickor” och ”vi, pojkar” , det var bara VI.
Jag har upptäckt genuspedagogikens frågor bara för 2-3 år sedan. Och jag är lång från insatt i det. Men allt är så främmande mina tidigare erfarenheter. Där jag aldrig någonsin har upplevt att jag är behandlat på ett viss sätt som flicka/kvinna jämfört med pojkar/män.
Det var en ögonöppnande för mig och jag kommer ihåg att jag blev förfärad när för första gången såg jag franska, spanska, engelska, amerikanska hemsidor med tydliga rubriker ” pyssel för flickor” eller ” pyssel för pojkar”(gissa vad stod bakom dessa?!)
Jag förnekar inte statistiken eller forskning runt genus frågan. Det är klart att problemet finns. Problemet är byggt på kulturella,ekonomiska och politiska backgrund och så klart på förväntningar. Förväntningar att pojkar/män och flickor/kvinnor ska agera på ett visst sätt utifrån deras kön.
Det jag måste fundera mera på är VAD vi gör med dessa informationer kring genus? Hur ska vi uppfostra och undervisa barnen så att de inte hamnar i färdiga mallar?
Det har jag valt än så länge är att söka och stötta INDIVIDEN, men inte glömma GEMENSKAPEN.
Du är en individ, du har rätt att välja att vara dig själv, välja dina resor, dina strider men glöm inte att du är bara en individ i en gemenskap!
Utifrån detta agerar jag i mitt arbete med barn och i samspel med mina medmänniskor.
Som du säger Anne-Marie , jag har inte heller tänkt färdigt.
Hej – Jag publicerar ditt inlägg nu – så andra läsare får tillgång till dina tankar. Jag besvarar i morgon, A-M
Ödmjukt tack!
Generös av dig Anne-Marie. Som vanligt.
Starkt sspirita – nu fick du mig att tänka i en ny bana kring ditt ursprung – som inte var den rådande i rödvins vänsterns dramaturgi på 70-talet.
Vad jag kan se av det du beskriver och min kunskap om Sverige innan den polariserade synen på 70-talet. Går den via diskussionen från kollektivet till ”what is it in it for me” på sent 80-tal tills debatten om genus, där individ går före det som präglade Sverige från ett bondesamhälle till välståndsnation – gemenskap för att bygga en gemensam välfärd. Där INDIVIDEN var en del av GEMENSKAPEN.
En inskit jag hoppas återerövras.
Tack för dina tankar från Plura.
Varsågod, Plura!
Vi tolkar informationen utifrån våra egna tidigare erfarenheter först och främst. Och detta måste respekteras och ej bedömas tycker jag.
Men sen, vad gör vi vidare med informationen? Måste allt eller delvis förändras bara för att vi fick in en ny information? Hur, på vilket sätt skall förändras? Personlig ansvar? Gruppförtryck? För vems skull skall förändras?
Listan är lång. Och minst lika långa är svaren.
Det är bara att jobba på.
HURRA för diskussionen mellan er, A-M