Låt oss tänka. Vad har vi att tacka Albert Einstein för? Vem är Albert Einstein för eftervärlden?Vad bedömdes han för som barn? Vem var han som liten? Vad betyder detta för skolan av idag?
Det här är frågor att ställa dagens samhälle där synen på barnet blivit det där vi särpräglar barn och unga med mångfaldsdiagnoser in absurdum. Jag har länge hävdat att barn har rätt att utvecklas och utmanas och att det är svårt att sitta still i tråkiga verksamheter, det är bara att försöka själv, man skruvar sig då man inte utmanas eller för att man känner sig osäker. Vi kan inte titta på det felande utan ska söka det som miljön just här och nu utmanar varje unge. Jag vet att diagnoser behövs för en del barn och för att deras skolgång ska säkerställas, inte tu tal om den saken, men inte är det barn i mängder som har sådana brister. Om det är fler i en klass måste miljön ifrågasättas och innehållet i undervisningen.
Jag hade säkert både en eller två av de moderna diagnoserna som barn. Jag var ängslig för döden och drömde mig bort i okoncentration då min pappa dött, och jag ville leka och vara kompis med mina klasskamrater och kunde inte riktigt vara tyst i klassrummet utan viskade och skickade lappar. Jag gjorde massor av små bus och lekte livligt på alla raster. Jag vet att min mamma oroades över mitt tillstånd ibland och att barnläkaren tröstade oss båda med att det inte är någon sjukdom att förlora en förälder utan man måste få sörja lite som barn också. Sånt kan man inte bota med medicin eller något annat än att lära sig något om livet. Och så blev det nog för min del. Jag fick en livserfarenhet som jag var tvungen att härbärgera.
Jag var nog ett alltigenom märkligt litet barn. Precis som alla barn är. Sig själva. De flesta barn tycker om att utmanas. Men i viljans tecken och inom det möjliga. Ser man en som simmar och verkar tycka det är roligt är snart ungarna där och vill lära sig de också. Men det behöver olika mycket vuxenmodellande och tilltro till sin förmåga för att kunna lära sig.
Jag är rädd för de diagnoser som ställs med enkelhet och trovisshet. Jag vet nästan aldrig. Jag funderar istället på vilken undervisning jag ska göra för just detta barn. Så tänker jag. Det gör mitt arbete jättesvårt men det tar jag också som en utmaning. Jag har en organisation i klassrummet som möjliggör detta. Den tar lång tid att bygga upp och kräver ständigt underhåll från läraren.
Albert Einstein ansågs vara ”mentally slow”, ”unsocialble and adrift forever in his fooolish dreams”. Det tyckte man om lille Albert som svarade med att tala sent, uttrycka sig muntligt sent i livet och började inte läsa förrän han var sju. Albert Einstein fick ju genom sitt långa förhållande till sina funderingar och problem utveckla sitt tänk och han säger själv: It´s not that I´m so smart, it´s just that I stay with problems longer.
Ja, det är också ett perspektiv. Mycket klokt av Einstein och mycket allvarligt för de som sökte ringa in hans kompetens med inkompetensen för ögonen. De pedagogiska glasögonen har jag slängt och tvingat mig i att söka andra svar. Jag skulle se en utmaning att ha en Albert Einstein i klassrummet. Vem vet – kanske jag redan haft en drös av dem?
Anne-Marie
Jag tror ibland att vi är alldeles för snabba med att testa och sätta diagnoser. Det är som om vi tror att vi på det viset löser problemet… Får han bara komma in för testning… får han bara sin diagnos…suckar vi…
Men tester och diagnoser löser tyvärr inga problem… För problemet sitter ju inte i testet eller i diagnosen utan precis som du säger … i undervisningen och i miljön… Därför måste vi istället hitta former för att mötas… med eller utan diagnos…
Tirsten
Är det inte skolans förbannelse att allt ska vara evidensbaserat. Om ingen passar in i mönstret ska utredas. Knäppt tycker Plura. Ungar är engång för alla inte stöpta i samma mönster.
Om jag ser på mig själv. Lat vara jag och drömde gjorde jag. Så pass att man min mor oroade sig och frågade fröken om det var något fel på mig. Svaret kom: Nej det är inget fel. Han är bara lite lat och han kan bara han vill.
Och just det där lathet har sparat en från att komplicera tillvaron. Samtidigt som det jag vill har jag genom livet givit mig in med hull och hår. Så skolan bibringar kunskap men inte förmågan att omsätta den. Det är upp till varje individ. Och där har vi olika mycket förmåga.
Även vår käre Einstein gjorde inga banbrytande upptäckter efter 27 års ålder. Han funderade livet ut på att matematiskt bevisa altets uppkomst men lyckades inte. Och ingen forskare har ännu lyckats. Så det finns alltid rum för nya goa tankar, som Göteborgarna säger.
Hej Anne-Marie,
Jag vill tipsa om en föreläsning i UR Play där forskaren Cecilia Wåhlstedt talar om ADHD: Föreläsningen nås via länken: http://www.ur.se/play/157779
Dessutom finns serien Dysselecksi – blind blåst och bortgjord i UR Play. Journalisten Niklas Hyland berättar om hur han blev mottagen som elev med läs- och skrivsvårigheter.
http://www.ur.se/play/search?searchfield=Dysselecksi
Vänliga hälsningar,
Gabriella Ekelund
UR Interaktiva medier
Japp – då ska jag kolla… tusen tack // A-M