Bäst utövas kontrollen genom ett aktivt ledarskap, genom att rektorer besöker lektioner och aktivt deltar i och uppmuntrar en dialog om undervisningsmetoder och elevernas kunskapsutveckling, skriver DN idag den 9 maj 2010.
Jag räds ordet kontroll om det kan förstås och signalera att vi inte litar på och måste införa kontroller och rätta till. Jag vill sätta orden i rörelse och alltså skriva om meningen: Bäst utövas det pedagogiska arbetet och uppdraget genom ett aktivt ledarskap, genom att rektorer besöker lektioner och aktivt deltar i och uppmuntrar dialoger och sätter igång lärandeprocesser bland lärare kring undervisningsmetoder och elevernas kunskapsutveckling. Så vill jag att det ska stå. Och där tar nu mina tankar fart.
Jag måste gå tillbaka till min egen lärartid:
Jag har haft ett mycket gott och värdigt rektorsbesök under alla mina undervisande år. Det var en rektor som nappade på mitt förslag om:
- följ mig en dag i klassrummet, notera och observera, var elev hos mig och undersök vad jag behöver utveckla, och se elevernas aktioner, se hur jag gör och uppfattas av mina elever och hjälp mig att utveckla min relation till såväl elever som kunskapsfokus.
- ha mitt utvecklingssamtal i mitt klassrum. Då kan jag berätta i det rumsliga om mina aktiviteter och mina tankar om vad jag tänker och hur det syns i elevernas gensvar.
För mig var det stort att få detta och jag minns fortfarande hur viktigt samtalet blev mellan mig och min biträdande rektor. Biträdande rektor tyckte det var bra och utvecklade själv sin pedagogiska syn. Det är nu 10 år sedan. Därefter har jag haft ett besök av en rektor som var intresserad och nyfiken. I övrigt har jag dessvärre inte haft något alls. Jag tror inte att det har varit illvilja utan mer av brist av förståelse för sin oerhörda vikt en rektor utgör. Dessutom tror jag inte att rektor har en tydlig roll som pedagogisk ledare. Jag tror många rektorer har hamnat under och i ekonomin. Men det pedagogiska ledarskapet är viktigt. Jag tror på pedagogiska ledare som tydligt ger sin vision om skolan och samspelar tryggt och nära den läro- och de kursplaner vi har att diskutera och följa samt de lagar som omger skolan.
Jag har alltid saknat pedagogiska samtal. 2005 gjorde jag tillsammans med en producent fyra filmer om pedagogiska samtal. Jag skrev frågor till filmerna och trodde innerligt på den tanken. Jag tror det är dags nu. De stora och viktiga pedagogiska samtalen har och bör vara centrala i skolan.
Då jag utbildades vid skolor i Nya Zeeland såg jag en rektor som dagligdags lyfte fram frågorna i korta men tankeväckande samlingar med lärare vid skolan. Jag deltog själv och njöt av att få ingå. De frågor som togs upp kunde behandlas en i taget eller kastas ut för att återknytas till senare. Men det gjorde att rektorerna satte igång processer och att lärarna började se något i sina undervisningar, i samspelen med eleverna och i undervisningen. Dessa samlingar genererade samlingar i klassrummen. Modeller tenderar att bli modeller som följer med ned i minsta organisation. Jag har alltid längtat efter samlingar kring viktiga frågor. De övriga kan med gott samvete mailas ut och bli ansvarslästa av lärare.
Jag har ofta tänkt på alla samlingar utan pedagogiskt innehåll där en stackars rektor måste upplysa om saker och ting som är rent praktiska och handlar om andra saker är det som alla egentligen vill tala om. Jag tänker också hur dyra dessa samlingar är, där lärare sitter och tar emot information och … kanske att innehållet kunde mailas ut. Det är dyra möten rent ekonomiskt.
Jag menar inte att vara elak mot någon utan mer förtydliga att vi alla hungrar efter att få verka kring det pedagogiska. Vi måste lämna den skola som bygger på envägskommunikationen där en rektor förmedlar till en hel skolas lärare och där lärare förmedlar till en hel klass. Vi måste få igång en verklig dialog. Dialog med varandra och gärna med tydliga innehållsfrågor. Skolan är i ett vägskäl.
Många av de uppdrag som vi får kommer inom något år. Låt oss få delta på en gång i detta och bygga upp en förståelse för det uppdrag vi har och den närhet skolan har till våra elever. Vi måste börja den pedagogiska diskussionen kring vårt uppdrag och förvalta vår unika kunskap om elever och deras utveckling i kunskap och lärande. Det finns ingen yrkesgrupp som kan så mycket om ungar idag. Och vi måste börja diskutera hur ungar lär sig och hur vi utmanar dem.
Jag tror också på skolans möjligheter. Men jag tror vi är mycket övergivna sedan några år tillbaka. Att vara rektor idag är ett yrke under stor press och mångfaldiga uppgifter. Jag tror det viktigaste uppdraget att genomföra är att samlas kring läro-och kursplanen. Det är för många olika läroplaner vid skolorna. Och läroplanen ska hjälpa oss att samlas i ett pedagogiskt uppdrag med syfte och innehåll. Vi har en stor frihet i det HUR som lämnas till skolan att förvalta. Detta hur som är lärarens frihet och elevens möjlighet att ingå i. För det är demokrati som är uppdraget.
Då jag har varit utomlands och besökt skolor: Nya Zeeland, USA och South Africa ser jag en organisationstanke jag ständigt tänker mig kan fungera. Det är en slags vision jag har om skolan. Jag ser också nya yrken inom skolverksamheten. Med inriktning mot ett innehållsrikt HUR och med ett genomförande som inkluderar elevernas rättigheter att lära och lära av varandra. Lärare måste, i samma organisation, lära av varandra också. Skolan är en lärande verksamhet.
Att uppdraget är stort förstod jag då jag träffade innovativa lärare från hela världen och tillsammans med dem grubblade på de framtida uppdragen. Då var vi tjugo lärare som grubblade ihop och det har påverkat mig sedan dess. Att höra lärare från Indien tala om innehållet i lektionerna, lärare från Amerika om sina undervisande fokus, lärare från Singapore lyfta fram nya matematiska aspekter av lärande innhåll. Ja, det påverkar. Framtidens arbeten finns på den globala arbetsmarknaden och skolan har ett stort uppdrag att verka för framtidsmöjligheterna. Sverige har en skola med ett unikt demokratiskt uppdrag – värt att lyfta fram tänkte jag då och så tänker jag fortfarande.
Jag vill utvecklas, att professionen blir utmanad och antar utmaningen, att skolan utvecklas. Det är hårt att inte få leda en skola pedagogiskt. Jag tror vi alla ska kämpa för våra pedagogiska ledare och stötta dem i sina verksamheter. Vi har inte råd att inte samlas kring det viktiga i skolan. Det handlar om dagliga verksamheter för barn. Det kan vi inte slarva bort.Det handlar om ett barns rättigheter. Därmed är vi alla ansvariga. Alla!
Anne-Marie
som anar att jag inte är helt politiskt korrekt …
Fick detta svar från min facebook så jag lägger in det här:
Ordet kontroll kan väcka rysningar om man associerar till något obehagligt. Men man kan vända på associationen. Tänk om man kontrollerar att alla får sin rätt tillgodosedd…
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vilket manifest. Borde spikas upp på varje rektors dörr.
Det är för underligt att rektorerna inte läser mer i huvudmomentet 2.8 i läroplanen om sitt uppdrag. Det har blivit för mycket kommunala tjänstemän som döljer sig bakom möten och administration. Alla mätningar jag varit med om visar just på att rektor är frånvarande som pedagogisk ledare.
Om det är lärarna själv, i svunnen tid, som inte vill ha dem i klassrummet ska jag låt var osagt. Men något konstigt är det.
Och tyvärr får vi nog leva med ordet ”Kontroll” ett tag till. Tyvärr är ju Björklund förtjust i ordet och vi lever i ett kontrollsamhällse sedan nine eleven.
Stå på dig Anne-Marie du har min fulla suport Plura.
Jag tror inte att det är så enkelt att inte rektorerna kan sina uppdrag och sina åtaganden. Jag tror att vi lärare måste samlas kring EN läroplan. Det är inte riktigt så idag. SKolan måste få stöd och uppmuntran och färd-och vägledning. Vi är också ansvariga våra ungar det. Där är alla uppdragstagande och ansvarsviktiga. Det är inte helt lätt att vara pedagogisk ledare och återta den positionen. Skolan behöver dialoger och samtal och dessa ska vara om innehåll inte om form. Så tänker jag. Jag är inte ute efter att stjälpa en endaste yrkeskår bara skapa en bild av det möjliga. Det är också ganska dyra möten om man i alltför hög grad måste hålla informationer och inte sätta igång processer. Jag finner att uppdraget för det pedagogiska är delat mellan alla aktörer i skolan. A-M
Där om är vi överens Anne-Marie. Spetsade till det lite.
Men som du själv säger ser inte många lärare relationen låga kunskapsresultat hos eleverna och hur det påverkar lärarnas pedagogik. För ska du lyckas förbättra kunskapsresultatet i skolan är det otvivelaktigt så att pedagogiken måste förändras. Och här är det viktigt med de pedagogiska samtalen.
Skulle vilja drista mig till att säga att rektorer bör använda minst 75 procent av sin tid till just pedagogiskt ledarskap. Det andra kan h*n delegera till biträdande rektorer. Plura.
Det är väl bra om någon tar hand om det ekonomiska. Jag tror på Walk-around-the-school-aktiviteter och rektorer som kommer in i klassrummet lite då och då. Längre stunder efter överenskommelse. Det handlar för mig om att sätta igång dialoger – inte kontrollera lärarna. Lärare är ensamma också. A-M
Jag längtar efter kontroll i form av pedagogisk handledning, en form av kvalitetssäkerställa pedagogiska insatser på våra förskolor och skolor.
T.ex. jag har gått en kurs som ingår i Förskolelyftet. Av 25 studerande i min grupp bara en har haft något form av återkoppling på arbetsplatsen. Ingen av oss andra har fått minst en fråga om vad gör vi på dem kurserna, är det något som vi kan ta till vara i vår dagliga arbete? Och jag är rädd att det ser inte så mycket bättre ut i de andra grupperna, här i Stockholm eller runt om i landet.
Jag fick fri hand av min chef att använda mig hur jag vill och kan av de nya kunskaperna. Allt ligger nu på mig om och vad jag gör med informationen som staten har betalt för och jag ville så gärna ta del av. Skolverket, kommunen och rektorerna prickar att de har utbildat personalen och jag ser ingen som utvärderar hur vi använder oss av detta. Det är mycket naivt tycker jag att tro att vi har alla vilja och kompetensen att driva pedagogiska verksamheter när ingen tittar på vad och hur vi gör. Risken är alldeles för stor för att hamna i gamla mönster.
Vi måste rikta oss in mot vårt ansvarfulla HUR! Jag talar om hur! Ständigt detta hur! A-M
Jag hör dig, jag lyssnar. Och det tycker jag mycket om av fundera på.
Det är bra Sspirit // A-M
Jag tror att det finns många rektorer som VILL vara pedagogiska ledare. Men uppdraget består av fler ingredienser och tyvärr äter de upp för mycket av vår tid. Själv avsatte jag tid för klassrumsbesök varje torsdagseftermiddag…Men jag blev bara uppgiven i min roll (pedagogisk ledare) när jag insåg att den fick strykas 50% av gångerna för annat.
Men det är inte helt lätt det där med att göra klassrumsbesök heller… Man kan inte bara kliva på ur som helst. Alla lärare är inte så bekväma eller öppna för att blir observerade.
Bra idé med samlingar och att snabbt slänga ut krokar som stimulerar. Att informera på AE-konferenser är helt klart för dyrt. Mailen är en toppenkanal för envägskommunikation. Då VET jag att alla har fått den, de kan läsa den om och om igen, för att förstå och inte glömma etc.
Jag tror också på kollegahandledning som en modell för pedagogiska samtal och yrkesutveckling.
Tillsammans gör vi något bra bättre. Jag gillar att arbeta tillsammans!
/Carolina
Det är komplexa uppdrag. Jag har inga lösningar. Men jag vet att rektorer betyder väldigt mycket. Kanske en rektor kan känna detta. Alla ledare betyder mycket. Jag vill verka för en skola med gott självförtroende och jag tror på att den strömmar igenom en hel verksamhet. Jag ser mycket fram emot att möta ditt Carolina… och jag vet att det är känsligt med klassrumsobservationer. Men dessa ska inte göras unika utan vara en del av verksamheterna. Jag har en del modeller från andra länder som jag funderar mycket över. Det är övergripande tankegångar som gör något nytt med ledarskapet såväl i skolan som i klassrummet. A-M
Pingback: Tweets that mention Det aktiva pedagogiska ledarskapet och den viktiga läraren! « Anne-Marie Körling -- Topsy.com
För det första; En riktigt angelägen och viktig blogg! Tack.
Jag har också funderat mycket på pedagogiskt ledarskap. Är lärare och har tyvärr dålig erfarenhet av svagt pedagogiskt ledarskap. Väldigt intressanta förslag på korta samlingar inom arbetslagen som kan sätta igång pedagogiska processer. Tror också på det globala ”tänkandet”. Nätet möjliggör mycket inspiration pedagoger emellan. Finns det nationella/internationella forum kring dessa frågor?
Lois
Det tackar jag för Lois. Jag tror vi måste värna våra yrken och de uppdrag som omsluter dem. Då jag utbildade mig i Nya Zeeland talade vi om läraryrkets viktiga roll och innehållet i professionen. Det var nästintill en daglig fråga och det handlade mycket om att göra lärarens yrke tydligt för alla som ville lägga annat i professionen. Jag är mån om mitt yrkes inre kvaliteter och har burit med mig det sedan dess. Jag tror dessvärre att vi ännu inte ha det självförtroende som krävs av skola, ledare och lärare att träda fram professionellt. Vi måste det. Vi måste! Och framför allt för barnens skull. Vi är ställföreträdande för den framtid de senare ska ut i. Jag tänker mycket på det här och ser stora möjligheter. Jag tänker inte fortsätta att berätta historien om det som är dåligt i skolan utan vad vi har förmånen att utveckla. Det viktiga är att vi går från vi-och-dom-kulturen och rätt-och-fel-kulturen till förmån för Vi runt ett uppdrag HUR! A-M
Verkligen inspirerande tankar Anne-Marie i kommentarerna. Det är väl just detta som ska lyfta både ledare och lärare så att skolan presterar just det alla skriker om i skoldebatten.
Vi är på samma plan och jag stöttar alla goda krafter för detta proklamerar Plura.
Du skriver ”läraryrkets viktiga roll och innehållet i professionen”, det känns som kärnan som behöver synlig- och tydliggöras i samhällsdebatten och i lärarutbildningen. Det är härligt att kunna diskutera HUR till att börja med här.
Tack för ditt stöd Plura, A-M
HUR är världens underbaraste utvecklingsplats. Underbart och kreativt att få det uppdraget. Hur-uppdraget. Genomföraruppdraget. Tillsammansuppdraget. Låt oss värna om det. Och befolka HUR med profession och samspel med eleverna. Jag ser bara möjligheter. A-M
Åh, vilken fantastisk respons.Underbara åsikter. Anne-Marie,skriv mera om ”brännande ämnen” Det stimulerar. Tänket kommer igång. Inte kan JAG komma med nya infallsvinklar….det är ju så längese’n som jag befann mej klassrum men jag MINNS….! Det var så kittlande och ALLDELES FANTASTISKT STIMULERANDE att få besök av ”vem som helst”. Allra bäst var de ggr som det kom FÖRÄLDRAR, skolledare och politiker. JAG ÄLSKADE ATT FÅ FRÅGOR SOM VARFÖR OCH HUR.Sällan fanns det tid för långa samtal men jag inbjöd att deltaga och reflektera. ”KOM NÄR DU HAR TID OCH LUST!” Ibland kände jag mej som en företagare som var redo att när som helst saluföra förskolans viktiga uppgift: LEKENS BETYDELSE FÖR BARNETS UTVECKLING/INLÄRNING OCH SOM IAKTTAGES AV EN ALLERT PEDAGOG SOM GER MÖJLIHET TILL VIDAREUTVECKLING. Hoppsan vad jag blir ivrig och så tråkiga slentrianmässiga bokord jag använder.
Du är aldrig tråkig utan mer innehållsrik, dina ord är betydelsefulla Mie, A-M
Du har helt rätt Anne-Marie, det behövs verkligen pedagogiskt ledarskap och pedagogiskt utbyte. Vi läste inom lärarutbildningen för något år sedan en spännande bok om hur japanska lärare arbetar med pedagogisk utveckling. De tar upp pedagogiska problem i speciella pedagogiska möten i skolan, prioriterar bland alla problem, bestämmer sig för vilka problem som ska få extra fokus. Sedan skapar de en slags lektionsstudie, går ihop flera lärare och funderar över HUR de ska nå fram med kunskap till elever. Går ut i en klass och testar detta HUR som de kommit fram till, då kommer alla lärare som varit med i utformningen och studerar lektionen. Sedan utvärderar de resultatet och förfinar HUR och testar igen. När de är klara dokumenteras hela denna forskningsprocess i ett nationellt nätverk. Det innebär att de har en databas med lektionsstudier att utforska när de har ett pedagogiskt problem, det är steg 1, innan de går vidare med egna tester av HUR. The teaching gap, heter boken, den visar också intressanta metoder för matematikundervisning från Japan i en jämförelse med skolor i Tyskland och USA. Nu har jag aldrig ens sett en japansk skola på TV, visst inser jag att det finns stora kulturella skillnader och säkerligen helt andra riktlinjer för skolans styrning, men jag gillar den medvetenhet de japanska lärarna arbetar med. Som jag minns det från boken är detta ett mer eller mindre tvingande system i Japan, med lektionsstudier på varje skola, och att de japanska lärarna samarbetar mycket med forskarna på universiteten när det gäller forskning i pedagogik och didaktik.
Ja,om skolan ska utvecklas måste de pedagogiska frågorna in. Det fungerar inte annars. Vi måste diskutera och gå i dialog. Jag gillar utvecklingen som skapas i det exempel du visar här och jag har sett det utomlands, som sagt, på tre olika kontinenter. Det är en aning märkligt. Men så är det. A-M
Vad underbart Maria och Anne-Marie.
Det Maria beskrivet låter nästan som Toyota och deras sätt att i små steg jobba med att förbättra det de håller på med. Det är sinnebilden av systematiskt kvalitetsarbete.
Om svensk skola skulle ta efter det tänket skulle mycket vara vunnet tänker Plura.
Pingback: Kejsaren är naken – om tillståndet i skolan « Anne-Marie Körling
Efter en blick i backspegeln kan man som lärare konstatera, att mycket förändrats under de senaste säg 40 åren. Det gäller då inte minst lärarrollen. Den auktoritäre ledaren har förvandlats till en demokratisk handledare och coach.
Förr var det läraren som ställde frågor till eleverna. Idag är det eleverna som ställer frågor. Men inte till läraren utan till texten eller texterna som i bästa fall innehåller svar på elevernas frågor. Detta förutsätter att läraren i sin undervisning stimulerar elevernas nyfikenhet och intresse. Dessutom krävs av eleverna, att de lär sig hantera det växande informationsflödet på Internet, vilket i sin tur förutsätter informationskompetens dvs. att eleverna kan värdera, strukturera, jämföra, analysera, kritiskt granska och sammanställa information samt förädla denna till kunskap. Som om inte detta vore nog så krävs av läraren, att han/hon kan förklara komplicerade förhållanden och samband så att eleverna förstår och kommer till insikt.
Med andra ord handlar det i dagens undervisning mer om att eleverna ska kunna tillgodogöra sig bildning, vilket enligt professor emeritus Sven-Eric Liedman kan betecknas som en process snarare än ett tillstånd:”Bildning handlar i grunden om att bevara frågvisheten och undrandet genom livet.”
Ja, tänk så mycket enklare det var förr. Då gällde det endast för läraren att fylla eleverna med information och se till att de kunde ta emot, behålla och återge så mycket som möjligt av mottagen information, som de sedan själv förvandlat till s.k. kunskaper. Idag räcker det dock inte med kunskaper. Idag handlar det i stället om kunskaper och bildning som enligt Sven-Eric Liedman ”rymmer möjligheter till nya perspektiv på världen, samhället, andra människor och på sig själv”. Quo vadis?
En lärare måste alltid samspela med elevernas vägar in i det vi ska undervisa om. På så sätt utvecklas också undervisningarna. Det som saknas är att vi talar om undervisningarna och innehållet med varandra, såväl lärare och elever, och lärare mellan lärare. A-M