Bland det sista Astrid Lindgren skrev var Ronja Rövardotter. Allt som oftast tänker jag på Ronja. Det Astrid lät Ronja göra och leva var i en ständig utvecklingzon där de vuxna var på befriande avstånd med sina rädslor och omsorger. Ronjas mamma är betydligt tryggare med det Ronja måste genomleva för att lära sig att leva med och i svårigheter. Ronjas rövarpappa vet en hel del som han inte vill att Ronja ska göra eller leva i. Pappans fadersomsorger skrattar man lite åt, både som barn och vuxen.
Ronja måste hoppa över Helvetesgapet. Jag vet inte hur många helvetsgap jag hoppat över. Med det menar jag alla de saker jag gjorde som kunde få mig att slå ihjäl mig:
- Jag reste mig upp från alla fyra till två ben och sedan stapplade jag ut med mina vingliga ben och tyckte att jag gjort något stort. Jag kunde gå.
- Jag lärde mig cykla på morfars jättestora cykel och inte en vuxen människa såg att jag drog fram den ur garaget och vinglade ut mot en bra lära-mig-cykla-plats
- Jag lärde mig vara försiktig med knivar för jag skar mig några gånger och det gjorde ont.
- Jag lärde mig att man kan göra farbröder arga genom att reta dem i sina trädgårdar….
- Jag lärde mig att …
Jag tycker det mesta är för tryggt för barn. De förnekas den verklighet de behöver. Jag ser inga barn ute och leker. Jag ser inga lekar. Jag ser skyddande och försiktiganden. Jag ser inga barn som går själva till skolan. Jag undrar om vi verkligen gör barn en tjänst genom att förskydda dem mot allt. Kanske berövar vi dem deras viljor. Min mamma lärde mig inte cykla… men hon blev överlycklig då jag kunde… jag gjorde för att jag ville. Idag är det föräldrarna som vill innan ungarna ens har få viljan i sig. De får protestera med sin ill-vilja… (dvs att inte vilja, kunde inte låta bli att leka med orden).
Vad värre är tänker jag, det är att vi gör lärandet så tryggt så det blir tråkigt och ofattbart. Ungar gillar naturliga svårigheter. Jag tänker på matematikprovet som jag skrev en krönika om. Det var ett helveteshopp den eleven självkonstruerade. Han följde läroplanens vill, vågar och kan!
Anne-Marie
Jag kan bara instämma i dina reflektioner! Samtidigt finns det en förklaring till att föräldrar inte var lika överbeskyddande förr. Min farmor, till exempel var hemmafru och kunde inte gå med min far till den frysta viken för att åka skridskor samtidigt som hon förväntas sköta alla sysslor i hemmet. Som tur var fanns det ju alltid andra barn ute som kunde springa efter hjälp om det behövdes. Storasyskon tog också hand om småsyskon på ett självklart sätt.
Alla människor behöver utmaningar för att växa och för att kunna lyckas måste man våga misslyckas. Det gäller med andra ord att inte vara rädd för rädslan och det gäller såväl föräldrar som barn och ungdomar.
Tack för ordet och för dina trevliga inlägg!:-)
Gertie
Ett ord som mommer tillbaka i skoldebatten är ”ansvar” och ibland tror jag att vi verkligen tror på att det är möjligt att tan ansvar för någon annan.
Dina exempel pekar mot att du har fått erövra varje steg mot vuxenhet i luckorna där kontrollen (ansvarstagandet) inte varit heltäckande!
Jag säger som dansken:
– Kom godt hjem!
Finns det någonsin någonting du säger på din blogg som jag inte håller med om? Jag väntar nog fortfarande på att upptäcka det. Tack för att du delar med dig av konstruktiva tankar dag efter dag! Jag hoppas att de elever du arbetar med får njuta frukten av ditt seriösa och lustfyllda engagemang, och att många andra som arbetar i skolans värld också inspireras av dig.
Det här är också en viktigt del i orsaken till att svenska barn mår sämre nu än de gjorde förr.
Så trist att vi inte tar vara på det vi har hemma, när vi motarbetar det!
Svensk förskolan är en av de väldigt få i världen som lägger stor vikt på barnens utevistelse. Hur detta utevistelse är pedagogisk utformat är en annan lång historia. Och svensk friluftskulturen är inte mycket att klaga på heller.
Men nuförtiden ser man barn i 4-5-6-års åldern att de åker fortfarande barnvagn,har nappen i munnen, vill äta småbitar skalat äpple och får panik när de får en bit av kärnhuset för de vet inte hur ska bli av med det, bli burna i famnen som bebisar när de kliver av bilen – ja, allt detta och mycket annat. Och då undrar jag – kan det inte kallas för barnmisshandel? För i mina ögon är lika illa att förlama barnens sinnen på det sättet som de klassiska formerna av fysisk och psykisk misshandel.
Dags att ta en allvarlig fundering på HUR vi umgås med varandra.
Hej hopp över Helvetsgapet – vi växte väl upp på den där bakgården där vi ungar fick klara oss själva och där inget var förbjudet förens det gick riktigt galet.
Och på sommaren vistades man hos mormor och morfar eller hos kusin på landet. Då red man bara backa på stora Adernhästar utan att någon reagerade. Mota korna från hagen till ladugården. Eller för den delen cyklade så in i hoppsan så man körde rakt ut i gatan som femåring utan att titta sig för. Det ingick liksom inte tankevärlden att det vara farligt förens en bil nästa höll på köra på en.
Inte följde föräldrarna med när man skulle till lekskolan heller, trots att det låg flera kilometer ifrån hemmet. Var det allt detta som gjorde att man vågat i livet och varit stigfinnare.
Tja, ungar kanske är för överbeskyddade och inte får hoppa över helvetsgapet. Jag fortsätter på den trotsiga två åringens vis att säga: Kan själv så!
Plura
Skolgården var en Sörgårdsidyll med stora träd och gamla stubbar.Huset gammalt med tränisch längst ned på fasaden. Stubbarna och nischen var ”stationer” i hinderbanan. Så även de rep som spändes upp mellan björkarna. Till denna miljö byggdes en kryp/klätterkoja koja i två etage med öppningar i olika höjder, staket som ingav trygghetskänsla,stegar ut o. invändigt, krypin utan öppning(spännande)och till sist en rutschkana som var en utväg att ta sej ned från det staketomgärdade taket.Kojan byggdes upp av förskolebarnen med familjer. Allt dokumenterades. Före uppbyggandet, ville vi höra vad landets dåvarande ”experter” ansåg om detta slag av bygge. När ”ärendet” hade fått sitt godkännande sattes projektet igång.
Resultatet ?????? 100% lyckat o. det med råge. I flera år föddes lusten till motoriska utmaningar i denna koja och utemiljö. Kreativiteten hade inga gränser.
Men så kom EU-REGLERNA. Nu skulle utemiljöerna ändras. De skulle bli absolut OFARLIGA.
BORT MED ALLA HEMMABYGGEN och in med proffesionellt konstruerade klätterställningar SOM KOSTADE ”SKJORTAN”.
Följden blev att många kreativa skolgårdar förvandlades till ”döda” föga lustfyllda miljöer.
DET SKULLE INTE FINNAS MINSTA RISK TILL OLYCKA. PUNKT SLUT.
Men EU-regler kan dock inte ta ifrån oss kunskapen om LEKENS BETYDELSE.
VILKEN TUR ATT DET FINNS BARN OCH VUXNA SOM HAR LEKLUSTEN KVAR. LEKLUST SOM GÅR ATT ANVÄNDA INOM SKOLANS VÄGGAR OCH GENOM ALLA ÅLDRAR.
Härligt Mie, Jag är med och läser och tänker, A-M
Såg precis denna film på TED http://www.ted.com/talks/gever_tulley_on_5_dangerous_things_for_kids.html och postade sedan filmen på Facebook, som rubrik skrev jag: – Hit med lite farligheter!
Var, av vana trogen, tvungen att googla för att verkligen se om det var exakt så Ronja uttryckt sig och hamnade då på din blogg. Mycket träffande, kolla gärna klippet för det är riktigt bra 🙂