Jag kom i samspråk med två personer på tåget. Det samtalet räckte ända fram till Gävle. De två var skådespelare och från andra länder och andra spännande språk. Det visade sig att vi hamnade djupt i det som är just språk och jag ställde frågor jag undrat och undrar över.
- Vilken språk drömmer man på om man har flera?
- Vilket språk säger man det där spontana på, som aj och sådana spontana uttryck?
- Vilket språk kommer först då man yttrar sig och varför?
- Vilket språk leker man på?
- Sörjer man sitt språk?
- Hemspråk? Bortaspråk? Vad gör språket med förflyttningarna?
- Vad tänker ni om svenska språket?
Det var ofantligt intressant att diskutera. Jag drömmer i bilder, ord och när någon talar så är det tyvärr bara på svenska. Jag är i denna värld enspråkig. Jag leker med ord och oftast är det just svenska ord jag leker med och i min lekvärld då jag leker med någon så leker jag med de ord jag kan och låter färga leken. Jag har litteraturspråk och vänskapspråk, formellt språk och vardagligt plumpt och bråkigt språk. Jag tror inte det är så enkelt att bara säga att jag talar svenska.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Bor i Tyskland och är någorlunda tvåspråkig. Jag njöt av helgen i Düsseldorf i våras där du gav inspiration åt oss svensklärare utspridda över Tyskland. Mina 3 barn leker på tyska med varandra, trots att jag konsekvent talar svenska med dem. Deras tyska kommer mer naturligt, de är födda här och går i skolan här. Det är helt okej tycker jag. Jag kan prata tyska med dem, ex. om de har tysktalande kompisar hemma, men behöver jag skälla eller föra viktiga samtal funkar enbart svenska, det blir mer äkta. De har upptäckt Povel Ramel och älskar bl.a. balladen om Eugen Cork, så jag har hopp om att de fortsätter fascineras av svensk ordlek.
Själv skriver jag inköpslistan på blandad tyska och svenska numera, så kan jag tänka mig att det är även för utlänningar som bott länge i Sverige? Min svenska har kanske blivit ngt mindre färgglad under de drygt 20 år jag bott utomlands, och nya uttryck känner jag inte till.
Men om du mot förmodan, i din ensamhet, känner för att spontant uttala en svordom blir det på svenska då? Eller blir det som för mig, på franska, tyska eller engelska? På något sätt känns svordomen inte lika farlig då, dumt nog??
(Nu är det tur att jag nästan aldrig svär, och blir det så är det alltid i enrum…)
Hej – ni två som skriver under detta inlägg. Jag tackar för tankarna, och svordomarna kan man ösa och vräka ut i badrummet … eller där de gör minst skada. A-M
Ska vi se …
Mitt modersmål är mitt sorgspråk – jag kan bli riktigt sårad bara på mitt modersmål, jag kan bråka som mest i det språket, det är språket det jag har lärt mig skriva och läsa, och just skrivandet har det alltid varit en lidande process för mig. Det är språket som tystnar mig.Det är den enda språket jag kan nämna de flesta växt-fågel och djurarter.Det är språket som jag förknippar med gammal klokhet. Det är språket som fick mig söka mig ut språket.
Franska – det är mitt kulturspråk. Det är språket där jag har upptäckt och njöt av orden, av konsten, av olika världar. Fantasispråket.
Portugisiska-slumpmässigt språk,konstgjort språk. Språket som hjälpte mig att förstå bättre mitt modersmål och upptäcka musiken i språket.
Spanska – aaaaaaaa, det är musik för mina öron! Jag vill bara höra pratas det här språket,man kan lika bra läsa för mig telefonkatalogen, jag hör bara bra musik. Och latinamerikansk litteratur. Helt annat känsla och tanke att läsa på det språket!
Italienska – oseriöst språk. Passivt språk. Lätt att förstå men jag förväntar mig hela tiden att bli lurad på det språket. Därför jag jag absolut ingen lust att prata detta språket. Mycket vettigt språk om jag försöker resonera mig till teoriböcker.
Engelska- som för de flesta, business as usual. Och kärlekens språk.Fortfarande kan jag inte hitta bättre ord och språk för att uttrycka det jag känner för min man.
Svenska – liv på nytt språk. Och barnens språk. Allt som är barnrelaterad har jag lärt mig på svenska och har mycket svårt att hitta motsvarande på ett annat språk. Motivationens språk.
Alla andra mig okända språk – kram språket. Den enda jag vill göra när någon talar på ett språk som jag kan inte förstå är att kramas.
Ja, man kan ju säga att jag kan många språk. Sanningen är att jag kan bara lite av varje. Och jag vill lära mig lite mera. Varje dag.
Bloggspråket kan du – Jag visste att du skulle skriva något till detta inlägg. Må gott Sspirit. /A-M
hihihi. Så fort du svarade – man kan tro att du verkligen stod där och väntade så att jag säger något här!
Tack för din omtanke!
Klart jag väntar. Jag gör ett självständigt inlägg av dina ord – imorgon kommer det. Dina ord ska du samla i en egen blogg. Jag är en livlig uppmuntrare av din blogg Sspirit. A-M
Jag hoppas att du inte känner dig besviken på något sätt, jag uppskattar verkligen sitt stöd och din uppmuntran. Men jag känner mig långt ifrån redo för bloggandet.
Jag stöttar dig när du väl är där. Jag njuter av att få dina ord här. Jag får väl lyfta upp dem till självständiga inlägg ibland. Bara för att du ska förstå din styrka. A-M
ojoj, inte så flitig bloggare jag. Men angående svordomar vill jag tillägga att en tysk svordom som börjar på Sch…. är lätt att slänga ur sig, svära på svenska göra jag ogärna och det känns inte alls bra. Gillar sspirits inlägg, håller med om modersmålets ställning!