Barns rätt att få välja – en utvecklingstanke del 1

Barn ska ha rätt att välja. Naturligtvis så. Men vi ger barn en för stor rätt att välja. Och vad värre är – vi ger dem valmöjligheter som vi sedan tar ifrån dem. Vi säger att de får välja men när det kommer till den verkliga kritan så har vi redan gjort valet åt dem.

Då det gäller valmöjligheter så kan valmöjligheterna göras för stora. Om de görs för stora så skapas oreda och oordning och rädsla. Om valen och ångesten skriver Satre. Valet att blir en möjlighet men också ett ansvar. Jag kan och alltså har jag ett val. Med risk för att bli för filosofisk får jag hålla mig på min egen mattkant.

Vi ger ofta barn val. Men vi visar dem mycket sällan mellan vad de kan göra sina val. Det begränsade urvalet stöttar barns förmåga att välja och det skapar trygghet och ramar.

Låt mig illustrera och citera ur Tove Janssons – FARLIG MIDSOMMAR, 1954:

Att välja skapar sorg. Om valmöjligheterna är för stora. Ett litet barn måste lära sig att välja och att välja bort. Om man tänker sig en utvecklingstanke så är valmöjligheterna en sådan sak som vi kan tänka kring. Att välja är en aktivitet. Den sätter två saker på spel. Valet handlar om att också välja bort. Att välja bort något är mycket svårt. Relationen till det man har valt bort kan överskugga det val man också gjort. Det är ett ställningstagande att välja.

Barn ska inte behöva välja mellan sina föräldrar. Inte ens komma i närheten av att välja mellan pappa eller mamma. Barnet har inga valmöjligheter här. Barnet har två föräldrar. Rätten till dem (om de är tillräckligt bra föräldrar och inte på något sätt skadar barnet) handlar inte om att välja. Vi försätter ofta barn i valmöjligheter som inte finns. Den ångesten önskar jag ingen behövde utsättas för. Det handlar om att tala väl om varandra som mamma och pappa, och tillkänna rätten att tycka och tänka olika.

Att låta ett barn välja i en leksaksaffär känns stort och mycket märkligt. Jag tänker att jag ska göra mig ett val i en jätteskoaffär där allt av härliga skor finns. Jag får välja ett par. Det märkliga är att jag i tider av dessa inte kan välja ett par trots att jag gör det. Jag tänker nog genast in flera par och tänker i min vuxenhet att jag kan komma tillbaka och köpa de där andra skorna vid ett senare tillfälle. Jag har alltså inte valt ut ett par. Jag har valt ut flera par. Så ser valmöjligheterna ut. Det gör också att jag förringar det par jag köpt, därför att jag hade så många andra som jag kunde välja mellan och som jag absolut tyckte mig vilja ha.

Att få välja mellan två saker skapar  ett litet rum för väljandet. Anslaget att det finns en begränsning lär också ut något i det större sammanhanget. Det lär ut något om rimlighet. Det är inte rimligt att få hela världen. Det är en orimlighet. Det orimliga är för stort och gör barnet för stort och därmed skapas något overkligt i barnet – den om möjligheterna. Det är inte möjligt att få allt. Att välja mellan två saker, låt säga mellan äpplet och bananen, mellan köttbullarna och hamburgaren, mellan tröjan eller jackan, mellan skorna eller stövlarna, mellan serietidningen eller boken, gör det enklare för alla. Det barnet väljer ska givetvis accepteras och respekteras. Inte ifrågasättas. Om man ifrågasätter barnets val mellan två saker eller händelser visar det misstro. Det visar också att man själv har en inre agenda som barnet inte känner till i förhand utan den ger sig tillkänna då barnet varit aktivt och funderat och gör därmed barnet illa. Det jag väljer gäller inte och accepteras inte. I det stora hela är detta en allvarlig sak för den vuxna att grubbla på. Varför ger jag valmöjligheter som jag sedan inte accepterar och gensvarar positivt på och till?

Att inte få välja är också en befrielse ibland. Då tar den vuxne ansvaret för. Det är så ofantligt skönt för ett barn att slippa saker och ting, stora valmöjligheter eller att alltid behöva välja. Jag ror båten, skulle man kunna säga. Och vi ska hit! kunde man signalera. För oftast är det ju så vi gör, vi vet redan, men vi tänker att vi ska göra barnet delaktig. Och så står vi där med våra valmöjligheter som vi ger barnet. Fast vi egentligen vill säga – Du, du får inte välja, du ska med för jag vill det!

Ibland måste vi vuxna också skapa valmöjligheter för barn där de själva inte ser några valmöjligheter alls. Det kan handla om att göra barn medvetna om att de har en annan möjlighet. Låt säga – mina barn var rädda för vissa saker under deras uppväxt, de ville inte se äckliga filmer som man var tvungen att se på och de kunde inte ta sig ut ur det hela. Jag gav dem en valmöjlighet att ringa hem då de skulle se på film med kompisar. De gjorde så, och vi hade också små signaler att signalera med – de betydde då – Mamma, ta ansvar för det här, själv kan jag inte. Omedelbart berättade jag i telefon – Du, vi har middagsgäster, du måste hem ögonaböj! Då svor mina barn i telefon och protesterade argt och högljutt. Som sig bör med andra ord.

I skolan får barn däremot väldigt få valmöjligheter. Jag har vänt ordentligt på den steken. Funderar i hur jag kan skapa möjligheter inom ramarna – att ge valmöjligheter. Om detta får jag återkomma.

Anne-Marie