Ställas till svars – men inte få förklara intentionen

När det blir fel ställs man till svars. Vuxna ställer barn till svars. De ska förklara hur det har blivit som det blivit. Vi ser till händelsen. Den väcker allt vårt engagemang. Men barnet hade kanske en helt annan tanke, en helt annan intention, men det blev fel. Det är felet som syns. Det är felet som drar uppmärksamheten till sig.

– Vad har du gjort?
– Hur kan du göra så här?
– Ser du vad du ställt till med?
– Varför gjorde du så där?

Svarslös står barnet där. Försvaret ligger närmast. Försvara sig emot. I värsta fall beaktas försvaret som ett trots. Men om, ifall vi vuxna drar djupt efter andan, skapar en liten paus, kanske vi kunde förmå oss att  fråga

– Vad var din intention? Vad ville du åstadkomma? Hur tänkte du göra? Vad ville du göra? Jag undrar så?

VI måste erkänna vår spontana reaktion – men när den ebbat ut och förståndet kippat efter andan – kanske vi kunde ge barnet/eleven en chans att beskriva sin intention snarare än det resultat som blev. Det bidrar till utveckling. Intentionen behöver hjälp för att förverkligas – ur kan du göra annorlunda? Vill du göra om? Pröva ett annat sätt att göra?

Då vägleder vi barnet i mångfaldens tänkande, flera strategier, och leder till ett jag som kan förklara vilken intentionen var och ta ansvaret för hur det blev, ta ansvar för det som skedde. Och kanske, kanske jag får och kan  göra om alltsammans?

Ja visst. Gör om. Gör nytt. Pröva igen.