När man förlorar en förälder som barn, som jag har gjort, finns det en risk att man konserverar både känslor och tankar om dessa inte får samtalas om, vidröras, benämnas eller kontaktas. I mitt fall försvann både ordet pappa och berättelserna om honom. Det blev helt enkelt tyst. Det var med hänsyn till mig, inte av ondska eller försummelse, utan av ren omtanke. Man väcker inte den björn som sover tänkte man säkert. Men björnen sover aldrig. Klarvaken är björnen. Det betyder att de lilla man snappar upp av berättelser om sin pappa kniper man om och försöker infoga i något slags begripbart och meningsskapande innehåll. För att kunna göra det krävs fantasi och hitta-på-berättelser. Inte sällan om att pappa var den bästa, bästa. Om bara pappa fanns skulle han rädda, göra, förändra och påverka. Risken är stor att man försöker skapa en pappa som inte finns men som får klä en pappa som aldrig någonsin har funnits eller kommer att finnas. Den där pappan som var så bra, så bra. Den där pappan vars dåliga sidor försvann i upphöjelse. Den där pappan som försvarades, bevarades och blev en hitte-på-pappa.
Det tog många, många, många år innan jag känslomässigt kunde begripa vad förlusten av min pappa haft för betydelse i mitt liv och hur mycket utrymme den haft och hur mycket näring den tagit ur mitt liv. Det svåra att se min pappa som den han var och inte den jag ville att han skulle vara. Det var mest besvärligt att låta min pappa vara en människa. Inte en annan än den han faktiskt var.
När jag läser Jenny Jägerfelds bok Comedy Queen, 2018, är det för att jag vill läsa om det som skrivs för barn och unga. Dels för att det är mitt uppdrag att göra det. Hur som helst så märker jag att den tredje omläsningen påverkar mig mer än den första. Jag har fått läsa om och om igen för att verkligen känna. Förståelsen äger jag. Men känslorna vill liksom inte. Det är något med det mänskliga i boken. Att få ligga på golvet och gråta och känna en famn som gråter med. Att bara få vara människa och bli förstådd som en sådan. Inte sällan tror man sig ansvarig för att föräldern dog och man förstår inte att de någonsin älskade en. Om de älskade skulle de inte dö. Det påverkade självförtroendet och skapade en del av det mörker som i tystnaden kunde växa beständigt och orubbligt. Det begränsade livsutrymmet.
Jag fick sömnsvårigheter. Vågade inte sova. Satt i fönstret och undrade. Höga spända axlar. Lite andnöd. Mamma skickade mig till skolläkaren med en lapp om sömntabletter. Skammen över att behöva dem var outhärdlig och ändå lämnade jag över lappen till läkaren. Han läste. Noga. Tyst. Långsamt. Sen tittade han på mig och mitt lilla väsen. Han lutade sig försiktigt fram, lät glasögonen falla ner på näsan. Han sa:
– Sorg är ingen sjukdom.
Jag sprang ut. Lekande för en stund. Befriad. Friskförklarad. Och jag minns hur det kändes. Fyra små ord om det jag upplevde. Fyra små ord som befriade mig. Inga tabletter. En stund av mindre skam.
När jag läser Comedy Queen får jag så många fler. När sorgen konserverats är man så liten som man en gång var. Man har liksom inte vuxit upp. Långsamt knäpps sorgens kappa upp och lite av litteraturens värme når också mig. Så vuxen jag är.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
