Någon frågade mig idag
– Hur gör vi verklighet av allt det fina runtomkring kursplanerna?
– Menar du läroplanen? frågade jag.
– Ja, svarade den undrande.
– Enkelt uttryckt, svarade jag, så är vi människor och läroplanen berättar om att vi är det, samt att vi verkar i en demokrati där skolans betydelse är stor och viktig. Vi är människor som lär av varandra. Det är en början att förstå läroplanen. Vi ska givetvis utveckla alla kursplanernas innehåll i relation till de omslutande orden som läroplanen beskriver och ger oss. Det är inte många sidor som går att läsa om värdegrunden, därför ska vi verkligen läsa och begrunda vad som sägs däri. Skollagen är också bra att äga kunskap om.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Just relationen, möten, sammanhangen till lärandet – hur belyser vi dem?
Jag tänker på förskolans pedagogiska dokumentation (om vi har kommit så långt att vi arbetar med det , det är inte självklar på många ställe) , var är det som gör att när man t.ex. pratar om ”utforskande” är vi( pedagogerna) ute efter att ”pricka” in mattematiska eller naturvetenskapliga begrepp och vi lämnar åt sidan, i mörkret utforskandet med språket, med samspelet ? Hur kommer det sig att istället för att titta på helheten i lärandet i ett viss sammanhang hamnar vi dekonstruktion av kunskaper och färdigheter?
Några funderingar som jag brottas med .