Självklart ska vi läsa hela läroplanen. Alla kursplaner och … ja hela boken. Vi ska och bör, för att underlätta för undervisningen, veta vilka kursplaner vi möter då vi ger eleverna ett innehåll. Det vill säga, vilka kursplaner vi kan möta genom de processer som eleverna bidrar till då de får arbeta med det vi gör i klassrummet. Jag hade en text i svenska som genom elevernas medverkan blev ett stort arbete i geografi, just för att elevernas nyfikenhet tog dem till kartan och världen. Jag kunde följa med genom att hämta innehåll i geografi och i efterhand undersöka vad som hände i klassrummet och i relation till kursplanernas innehåll. Jag har alltid tyckt om detta arbetssätt och det har utmanat mig i min förståelse av läroplan och kursplaner.
Jag tänker också att vi – för att förstå – skulle kunna läsa en kursplan som vi inte alls känner oss bekanta med – för att bättre förstå de kursplaner vi oftare arbetar med. Det betyder att vi undersöker hur kursplanen är uppbyggd och hur undervisningens innehåll och att ansvaret ligger i undervisningen synliggörs. Det är så lätt att bli hemmablind. I det som är bekant finns alltid något som är obekant. Så tänker jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
