I en slags inredningseufori har jag någon gång sökt ta bort mina böcker. För att få det så där vilsamt lugnt som inredningstidningarna lyckats övertyga mig med att visa genom fotografier. Den där kliniskt rena känslan så främmande för mitt lynne. Och ja … det fanns någon gång då jag plockade mina böcker i pappkartonger och lyfte bort dem. Upp på vinden. Sen satt jag och …
Det tog inte många dagar innan jag upplevde en slags tomhet. Jag har alltid älskat mumlet från mina bokhyllor, bokryggarnas språk och vetskapen om att författare gärna tar upp samtalet med mig när som helst. Min egen aktivitet att plocka bland böcker och plötsligt finna mig själv läsande under en kvart eller en timme.
Idag läser jag om bokens ödesmättade framtid. Den är på väg bort. Litteraturutredningen visar att vi läser mindre. Jag ser samma tomhet inför tanken att biblioteket är en plats där vi återknyter till gamla minnen, en historisk minnesplats och att bokhandlarna skrapar ihop resterna av böckerna och skjuter dem in i ett dammigt mörker och låter resten av lokalen bli en märklig pappershandel, vilken också torde vara en kommande utdöende vara då vi inte skriver med papper och penna längre. Jag ser också hur de små antikvariaten kippar efter andan men ger stadsbilden en kulturell prägel.
Jag räknar läsande i tunnelbanor och tåg. De flesta läser i sina mobiler. Korta textmeddelanden eller artiklar som klickas fram. Jag ser bokläsande unga och bokläsande äldre. Jag räknar dem. Alltid.
I skolan räknar jag böcker. Jag räknar böcker i klassrummen. Jag räknar spontanläsare i skolmiljöerna. Jag räknar läsande lärare. Jag räknar högläsande lärare. Jag räknar lektioner med textutmaningar. Jag räknar textsamtal. Jag räknar de gånger då eleverna säger – får jag läsa den där? Och jag tänker – kan eleverna läsa en bok?
Jag räknar med bristens förtecken. Blir glad för det lilla. Som smulorna på bordet efter en festlig måltid.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
