Jag tänker på fotografierna, rubrikerna och de texter som finns att läsa i det offentliga rummet. Barn läser löpsedlar. Jag ställde en daglig fråga till mina elever:
– Någon text ni vill diskutera?
Det visade sig att eleverna kunde diskutera rubriker och löpsedlar på rasterna. Hur de oroade sig för det de hade fått läsa på vägen till skolan. De hade ingen aning om var det som stod hade ägt rum eller vad det betydde att få veta mer. De hade ingen kunskap men hade fått starka ord att läsa. Kanske ett fotografi att se på.
Jag undervisade genom att ge saklig information. Jag använde kartan för att ge en plats. Jag lyssnade till elevernas frågor. Lät dem berätta vad de kände. Jag tog emot det de sa. Jag skapade inga svar för att lindra utan lyssnade för att stötta. Om jag annonserar att det är fara blir barnen rädda. De läser av vuxenvärlden.
Därför måste jag vara noga med hur jag förhåller mig till det de vill ta upp och behöver prata om. Tystnaden är också problematisk – om vi inte talar om det som det talas om på andra platser eller är rubriker i löpen – skiljer vi ut oss från omvärlden och skapar en bubbla. Som om det inte har hänt. Som om vi kan skydda ifrån. Verkligheten ska vi skydda i och det är genom att vara lyhörda för hur barn förstår den. Vara där och närvara i hur de förstår.
Igår visades ett fotografi av en liten pojke, död på en strand, och frågan är hur vi kan tala om det? Jag föreslår att vi lyssnar. Inte värderar det barnen säger. Lyssnar noggrant. Skapar utrymme.
Klokt, Anne-Marie.
Så sant, barnen behöver få prata om det dom ser, och hör. Försöka att sätta allt i sammanhang. Vi vuxna måste finnas där och lyssna. Ibland behöver barnen bara få prata.