Detta skrev jag om läsundervisning år 2005. Det skulle jag nog skriva idag också.
”Läsundervisningen bör följa eleven genom alla skolår.
Läsundervisningen börjar från dag ett i skolans första klass och avslutas i år nio när sommarlovet tar vid.
Läsundervisning är att möta texter tillsammans, göra muntligt ihop, diskutera innehåll och språklig uppbyggnad. Läsundervisning är en lärares tydliga undervisning där eleverna görs delaktiga via samtal och diskussioner. Läsundervisningen är att finna elevens språkliga hemvist och bekräfta elevens framsteg. Lärarens roll för den läsande eleven och det läsande klimatet i klassrummet är avgörande för elevens lust, intresse och fortsatta läsutveckling. Lärarens aktiva intresse för, engagemang i och nyfikenhet på hur eleven utvecklas stöttar eleven att bli en läsare.
När eleverna lämnar grundskolan ska de känna att mötet med texter är angelägna, spännande och viktiga för den egna förmågan att utbilda sig, förlova sig och kunna ställa sig kritisk och naturligtvis förhöja själva livskänslan för att låna Lennart Hellsings ord. Det ska vara roligt och angeläget att läsa.”
Utgivet under VPS Läsning – läsandets betydelse för lärandet, Bonnier Utbildning 2005.
Detta är ur ett häfte jag skrev till filmen ”Om läsning” som vi gjorde för Bonnier Utbildning, numera Sanoma i en serie vi kallade för video för pedagogiska samtal.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
