Läslovet är ett lov som sätter läsandet i fokus. Många gångar när barnen ska få tala om det de har gjort hamnar skolan i ett summerande och ser till mängd snarare än innehåll. Det gör att de som inte har läst mycket ofta känner sig sämre. Ett sätt att tala om läsningen modellar jag i Lärartidningen. Där handlar det om sommarläsningen men kan lika gärna översättas till vilken annan situation som helst. Jag funderar också på den lärare som berättar att de också hade läsuppdrag, och nu satt med ångesten över att inte ha läst det som rektorn krävde. Det gav läraren en känsla av att här gäller det att ligga lågt och undvika att visa hur det var ställt med det egna läsandet.
Vi ska fråga om läsningen; be eleverna berätta om något de läst, ställa följdfrågor om det, lyssna intresserat och inte döma eleverna för vad de inte har läst. Det handlar om att se till vad de har läst. Vårt intresse gör att eleverna blir intresserade och när vi visar intresse för vad var och en har läst och inte bedömer dem, jämför dem med andra, rangordnar dem i bättre eller sämre, skapar vi möjligheter för var och en av eleverna att läsa och att fortsätta att läsa.
Eleven som skrivit den lilla post-it-lappen i mitt klassrum har fått rikligt med tid att läsa i skolan. Eleven har läst sin bok och fått gott om tid att läsa den. Det handlar om en bok och inte om många böcker. Länge läste eleven sin bok. Det är viktigt att minnas att vi ska se framåt och att läslovet blir en naturlig del av skolans arbete, eftersom vi läser mycket i skolan och vi får tid att läsa så kommer läslovet bli ett lov vi inte behöver tjata om och påminna om. Det blir en naturlig del av läsandet. Det är lov. Vi läser för att vi kan och vill.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
